dem alla sammans. Hvilken lustig komedi! Hvad de tillbedja en, då man kommer dem att gråta! Vv Och på hvad fot står ni för närvarande med er hustru? Vi äro höfliga mot hvarandra. Stundom händer, att mitt minne vaknar och då ... får jag ondt i hufvudet; men nu äro vi glada, hurra! Han kastade buteljen i väggen, juden spratt upp ur sin sömn och strök upp pannbindeln, som glidit ner öfver näsan på honom. Ah! nu mår jag bra. Han knäppte upp sin rock. — Alltid glad! Det är lifvet ... det är lyckan. Han steg upp och gick fram midt i salen. Med händerna kokett stödda mot höfterna, började han dansa kosacka, i det han sjöng en af dessa bizarra sånger, som äro uppfylda af en barnslig uppsluppenhet och en vild melankoli. Än satt har på golfvet och kastade ut benen, likasom man kastar ifrån sig något som besvärar en, än såg jag honom hoppa och hvirfla omkring i luften. Slutligen stannade han, med armarne korsade. öfver bröstet, och skakade sorgset på hufvudet; derefter fattade han om det med båda händerna, likasom för att afrycka det och skriade till likt örnen, då han höjer sig mot solen. I detta ögonblick öppnades dörren och jag såg inträda en vördnadsvärd gubbe med långt hvitt hår, hängande mustascher och strimmiga ögon. Det var Simeon Ostrov, domaren. Ett sorgmodigt leende halkade öfver han bleka anlete, då han varseblef 088. Hafven I varit länge här, mina herrar? frågade han. Det är icke mitt fel, det försäkrar jag er.