Bref från Förenta Staterna. (Från Aftonbladets specielle korrespondent.) VI. Olika sätt att hedra den svenska nationaliteten. — Huru baron Lagerstråle ansåg att det lämpligast borde ske. — Fröken Selma Borg. Philadelphia den 24 Nov. 1874. IT mitt förra bref gaf jag några exempel på den vänskap och aktning, som de första svenska invandrarne vid Delaware visste att förvärfva sig, och då denna vänliga och aktningsfulla känsla ännu i ganska hög grad är rådande bland Philadelphias amerikanska befolkning, kan det icke kännas annat än i hög grad nedstämmande, att det svenska namnets anseende skall skadas af samvetslösa äfventyrare, som, med intet annat synligt mål än sin lättsinnighets tillfredsställande, drifva kring i Förenta Staterna, ofta under namn, hvilkas klang skall upphjelpa bristen på klingade valuta i deras börsar. Ty om man skulle tro, att förutom de många verkliga svenska grefvar och baroner, som uppträda här, stundom på ett icke särdeles nobelt sätt, den af mig under min förra vistelse i Amerika skildrade grefve Alfred de Werner skulle vara den ende, som lånat ett grant namn samt satt så väl detta som vederbörlig krona deröfver å visitkortet, så misstager man sig betydligt. Vid min ankomst till Philadelphia möttes jag nämligen af en historia, visserligen sorglig nog att relatera, men som dock icke bör undanhållas, enär denutgör ett ytterligare bevis på den moraliska ståndpunkten hos en del af de svenska emigranter, som göra anspråk på att tillhöra de bildade klasserna, och af hvilka man sålunda skulle kunna vänta sig något bättre. Det var för omkring 4 år sedan, en norsk sjökapten var på väg från New York till Philadelphia och gjorde på järnvägen bekantskap med en ung svensk, som, försedd med små ljusa mustascher samt i öfrigt så friherrliga later, som det var honom möjligt att antaga, presenterade sig såsom baron Lagerstråle från Stockholm. Vår norske kapten föreslog baronen att taga in på samma hotell som han sjelf, hvilket just råkade att vara det, å hvilket Aftonbladets korrespondent nu skrifver detta bref. Hotellvärden mottog den svenske baronen på höfligaste sätt, gaf honom ett af de bästa rummen och fann naturligtvis icke det ringaste underligt, att han vid måltiderna drack de finaste viner och vid kaffet aldrig kunde förmås att röka cigarrer, som kostade under 1 krona stycket. Att det skedde på kredit, faller af sig sjelf. Under en fem till sex dagar lefde sbaronen på det kräsligaste sätt, som man lätt kan sluta deraf, att kostnaden å hotellet under denna tid uppgick till omkring 7 dollars om dagen, men då han förmodligen antog att detta icke kunde bära sig i längden, utan att något mera indrägtigt borde tillgripas, lagade han så, att han af en sjökapten blef introducerad till vår nuvarande konsul, hr L. Westergaard, som han förmodligen utsett till sitt nästa offer. För denne, som då icke var konsul ännu, beskref han sina slägtförhållanden, sade att han varit i tjenst såsom kadett å en engelsk fregatt och låg nu här och väntade på sin bror, till sammans med hvilken han skulle företaga en resa till Stilla hafvet. Han uppgaf sig vidare stå i slägtskapsförhållande till dåvarande svensk-norska sändebudet i Washington samt refererade dessutom till konsulerne i New York och Quebec, från hvilken senare han hade ett introduktionsbref. Hr Westergaard var emellertid en man, som icke så lätt föll i fällan. Han telegraferade till de ofvannämnda referenserna, som dock ingenting kände om baron Lagerstråles. Hr W. underrättade hotellvärden härom, och denne underrättade en skräddare, som baronen täckts hedra med en beställning. Bägge ansatte nu den hemlighetsfulle gästen, som ännu höll i sig och helt förnämt slängde åt värden ett par växlar såsom säkerhet för sin skuld. Dessa växlar voro emellertid utan tvifvel falska, ty redan dagen derpå tog han dem tillbaka af värden, förebärande att han skulle gå och kassera in dem i en bank, men föredrog i stället att kasta dem i kaminen. Emellertid blef det alt för skönjbart, att han var en äfventyrare, och konsul Westergaard tog honom i ett enskildt förhör, före ställande honom, att enda sättet att rädda sig vore att bekänna kort. Detta gjorde han slutligen också nu, och af hans bekännelse framgick, så vidt den nämligen var sann, att han varit i tjenst hos konsuln i Quebec samt, när han reste derifrån, skrifvit ett intyg för sig i konsulns namn, hvilket han naturligtvis sjelf tecknat och satt konsulätsigillet under. Under tårar bad han så väl hr W. som värden på hotellet att icke göra honom olycklig och lofvade att blifva en bättre menniska, om han nu finge gå fri. Om det nu endast var konsul Westergaards goda hjerta eller derjämte hans önskan att undvika en för det svenska namnet obehaglig skandal, alt nog hr W. betalade ångbåtsbiljett för honom till New Orleans och vären efterskänkte sina 42 dollars, som baronen blifvit skyldig på en veckas tid, och gaf honom dessutom två dollars på resan. Ty värr ha senare från New Orleans till konsul Westergaard ingångna underrättelser gifvit vid handen, att den sålunda hulpne, som antagligen osant uppgaf sitt namn vara Fredrikson, icke öfvergifvit den väg, han