Johann Sigmund af Brandenburg fick i upplrag att införskrifva en komedianttrupp från England och Nederländerna. I början af let adertonde århundradet uppträdde holändska skådespelare åter i Berlin; år 1740 spelade de hochfärstlich hessenkasselschen wolländischen Komödianten i Fuhlentwiete . Hamburg, och året derpå gjorde en annam wolländsk trupp i samma teater ett väldigt ippseende, och ehuru det vanliga logepriset vöjdes till 2 mark, såg man dock alltid 1oserna till trängsel uppfylda, enligt hvad den hamburgska teaterhistorien berättar. Holndarnes inflytande sträckte sig till och med 1 utländska teatrars konstruktion ech inredning; så heter det hos Oven i hans skrift; om das erste städtische Theater zu Frankurt am Main 1782, att den var uppförd i holländsk-fransk smak. Vissa egenheter hos den i fråga varande skådespelarekonsten låta antaga, att den nu cke skulle vara i vår smak. Detta visar sig åtminstone af flertalet af omdömen, som från sist förflutna århundrade äro kända af ss, bland hvilka holländaren van Effens är let strängaste. I det hela finna vi deraf, utt skådespelarne föredrogo till och med det pbetydligaste med en patos, som enligt våra känslor slår öfver till det komiska: ett manr, i hvilket de skola ha fallit tillbaka efter Corvers reform. Den ofvannämnde Corver bemödade sig af illa krafter att införa fransmännens naturliga sätt att tala. Under sin vistelse i Pa(1762) hade han tillfälle att anställa en mförelse med de hemma hos honom vanliga teaterbruken. Efter hans återkomst se vi honom i främsta rummet taga deklamationens förbättrande till ögonmärke, i det att han sökte afskaffa den hårda, skorrande tonen, hvilken man tog för att vara kraftig. Hans bemödanden vunno under hans lifstid insteg på den nya teatern i Amsterdam och sedermera äfven på andra teatrar i Holland, men kunde ej glädja sig åt någon varaktig framgång, ty skådespelarne föllo snart iter tillbaka i den ännu i dag nästan allmänt rådande utropningsmetoden, såsom hblländarne kalla sitt sätt att deklamera. Lyckligare var han i afseende på rörelsens frihet, hvilken han först införde. Dittills hade det varit öfligt, att konungen alltid stod midt på teatern, på hans högra sida jurstinnan och på den venstra den förtrogne. Fill och med i scener af högsta förvirring var man mån om att ej rubba detta förhålande. Äfven införandet af repetitioner skall man först ha honom att tacka för, men här saknar man en förklaring, på hvad sätt derrinnan de spelande före representationen kunde bli ense. Af största betydelse voro dock hans reormer på kostymeringens område. Om också denna gren den holländska teatern stod långt före den tyska, så blef dock en tidsmässig framställning först i midten af sist förflutna århundrade möjlig. Sedan skådespelerskan Clairon i Frankrike år 1755 gjort första ansatsen dertill, införde Corver efter sin återkomst från Paris äfven på den holländska teatern den nationella kostymen, enligt landets sed och tiden, och redan år 1765 kunde man på Amsterdams teater framställa alla klasser, nationer och bruk så väl från äldre som nyare tid med passande drägter och husgeråd. Det välgörande inflytande, som Martin Corver hade utöfvat på det holländska skådespelareväsendet, kom i första hand den nya teatern i Amsterdam till godo. Bingley och skådespelerskan Wattier samt det Sardetska äkta paret bidrogo att förbereda denna lysande tidsålder för konstnärlig verksamhet, som sedermera skulle uppnå full utveckling. De båda största stjernorna under denna från 1795 till 1815 fortvarande blomstringstid voro Johanna Cornelia Wattier och Andreas Snoek. Hvad man erfar om Wattier ställer henne i jämnbredd ned de största konstnärinnor i denna genre. Hennes repertoire upptog, förutom andra xoler, företrädesvis fransmännens bekanta klassiska tragedier. Såsom lady Macbeth skall hun ha varit oupphinnelig, så att till och med den berömda skådespelerskan i Paris Contat år 1802 erkände, att hon aldrig i Frankrike sett denna rol så ypperligt utföras. På den tiden reste fransmän, engelsmän och tyskar till Amsterdam för att se henne spela. Ända till Napoleon trängde ryktet om den nederländska tragiska skådespelerskan, och hon måste spela Phoedras rol för honom, hvilken rol han var van att se Theåtre frangais förnämsta skådespelerska, Duchesnois, utföra; Talma understödde henne, och ehuru de spelade hvardera på sitt modersmål, skall detta icke ha inverkat menligt på samspelet. Kejsaren förstod icke ett enda ord af hvad hjeltinnan talade, men Talma. kunne litet holländska. Napoleon kunde derför endast bedöma hennes spel efter gesterna, ansigtsuttrycket och den vältaliga blicken; det oaktadt blef han så hänförd af henne, att han genast beviljade den holländska skådespelerskan en årlig pension af 2000 francs. Men ännu mer smickrande måste Talmas yttrande till andra ha varit för henne: att han aldrig hade sett hennes like. Hon dog år 1827 vid 63 års ålder. Snoeks konstnärsbana hade mycken likhet med Wattiers. På hans franska repertoire ansågos Rodrigo i Cid och öfverstepresten Joas i Athalie vara blånd hans bästa roler, dessutom Othello, Hamlet och Märinelli. Under sin första tid uppträdde han företrädesvis i lustoch skådespel. Om vi här bland andre betydande konstnärer nämna den såsom fin komiker bekante Obelt, sker det förnämligast derför, att man om honom får veta, att han redan år 1804 uppträdde i ett lustspel af Maillot, hvilket i den holländska bearbetningen hade titeln Mewrouw Angot te Pasijs of de Vischurouw van Fortuin. Den komedi, som har de tre herrarne Clairville, Siraudin och Koning till fäder och nu, såsom förment original, gör sin rund kring verlden, är således en bearbetning af ett gammalt ämne, som redan på sin tid gjorde lycka; ty det berättas af Öbelt, att han spelat i detta stycke mer än 180 gånger, och detta alltid med det mest högljudda bifall, till och med af de bästa franska komiska skådespelare. Den 1 Juni 1810 gjordes konungariket Holland till en fransk provins, och denna händelse yttrade sin återverkan på teatern. När Louis Bonaparte blifvit konung af Holland, upphöjde han år 1807 den amsterdamska Schouwburg till kunglig teater och utnämnde en generalkommissarie, under hvilken icke allenast teatern i Amsterdam, utan alla andra teatrar i konungariket skulle lyda. Han lade sig vinn om upprätthållandet af en nationell teater, och under honom blef ingen teater stängd, såsom fallet förut alltid varit i krigstid. Under den kejserliga regimen efterföljdes Louis Bonapartes berömliga omsorg af ett afsigtligt försummande, ja tillbakasättande, och när — sannolikt till följd af kostnaderna för operan och balletten — ett deficit uppstod, fann man klokast att utarrendera teatern. Det var en lycka, att arrendatorerne blefvo teaterns tre mest betydande konstnärer, skådespelerskan Wattier samt skådespelarne Snoek och Mojofsky. De förde från 1811 till 1817, då Wattier afgick, gemensamt och på ett i allo tillfredsställande sätt styrelsen; de båda öfriga stannade vid styret till 1820, då teatern åter lades under statsmyndigheternas förvaltning, och dessa uppdrogo ledningen. likasom vid