AVI 000 EV ovanlig insceneringstalang. Sedan en ombyggnad af teatern företagits åren 1636—1637, kallades den derefter Schouwburg och öppnades med det nationella skådespelet Geisbrecht van Amstel af Jost van dem Vondel, hvars blomstringstid sammanträffar med Schouwburgs, hvilken såsom Hollands enda stående teater från 1638 till 1664 äfven representerade den tidens dramatiska konsts höjdpunkt. Vondel, född i Köln: 1587 och död i Amsterdam 1679, hvilken holländarne, i jämförelse med sina öfriga författare, kalla ett Montblanc bland sandrefvelkullar, skulle, om han icke hade skrifvit på ett så föga spridt tungomål, intaga en framstående plats i verldsliteraturen. Hans verk, bland hvilka äfven en tragedi Maria Stuart finnes, omfatta stora lyriska, episka och dramatiska dikter, smärre arbeten och öfversättningar, och ha först blifvit tillgängliga i ett urval af J. van Lennep 1869 i tolf band. När Gamla kammaren sammanslogs med Nedertyska akademien, hvilka derförinnan hade sökt locka ifrån hvarandra de bästa skådespelarne, hade äfven försörjningshuset och dess gamla kontrakt öfvertagits, och teatern i Amsterdam stod nu på visst sätt under stadens förvaltning, och magistraten utnämnde ett kollegium af sex sregenter eller öfverhufvud, bland hvilka man under tidens lopp finner nästan alla Hollands literära namn. Åt dem var hela den artistiska och ekonomiska ledningen uppdragen. Men det vill tyckas, att denna månghöfdade styrelse äfven här medförde alla de vanliga olägenheterna, hvarvid intriger och olämplig sparsamhet ytterligare gjorde sitt till att väcka verkliga konstvänners missnöje. Otroligt förefaller hvad som berättas om förkärleken för rysliga framställningar efter samtida engelska förebilder. I Costers Polyxena klöser Hekuba ut ögonen på Polymnestor och stenas derför ihjäl af folket: hans Isabella halshugges på öppen scen. Ansloo framstälde Bartolomei-nattens fasor till beskådande på ett sätt, som endast öfverträffas af hans skildring af Pesten i Neapel. Oudaan valde endast ämnen, hvilkas namn redan påminde om ett mord, såsem: Johanna Grey, Maria Stuart, Konradin, Johan de Witt. I hans Mardocheus blir Haman hängd, i ett annat stycke såg man en afrättads lemmar, den ena efter den andra, falla ned i en brunn. Och icke allenast den estetiska, äfven den sedliga känslan sårades; i ett sorgespel af von Brandt blet hjeltens älskarinna på öppen scen skändad af hans medtäflare. Det var derför icke att undra på, att de antydda bristerna, till hvilka äfven sällade sig missnöjet öfver valet af stycken, som direkt angrepo staten, myndigheterna eller utländska makter, till slut medförde regentförvaltningens fall. Filip von Zesens Beskrifning öfver staden Amsterdam år 1660 innehåller äfven en skildring af teaterhuset, hvars inredning till större delen var efterbildad efter engelskt mönster. Salongen bestod af två logerader och amfiteater. Två dörrar till höger och venster ledde till den främre, breda platsen eller proscenium. Ett förhänge — ett sådant var okändt för Shakespeare — kunde dragas ihop i midten och skylde den der bakom liggade delen af scenen, men icke prosceniet. hvilket alltid var öppet. Den inre delen af scenen hade formen af en stor portal; öfver denna befann sig -öfverscenen. Skilda från henne såg man å ömse sidor pelargångar och balustrader. Interkolumnierna, genom hvilka man skådade ut i ett landskap, kunde likasom den inre delen af scenen tillslutas med ett särskildt förhänge. Äfven voro ingångarna till balustraderna, men icke de till dem hörande trapporna synliga. På de förre framskred den i de äldre holländska tragedierna mycket ofta förekommande choren, hvilken för öfrigt på den första tiden framstäldes af en enda skådespelare. En radering af Rembrandt från den tiden, hvilken såsom titelvignett till sorgespelet Medea, af Jan Six, på öfverscenen visar en kyrka, tyckes vara stridande mot nyssnämnda inredning. Men tecknaren hade lagt an på en imposant konstruktion af trapporna, hvilka i afsatser föra upp till helgedomen, och då i stycket den inre scenen icke begagnades, tillät han sig för det pittoreska utseendets skull denna förändring, hvarvid han tillika antog öfverscenen mycket låg. Det under samma år 1664 uppförda nya teaterhuset, hvilket mer än hundra år senare förstördes genom en eldsvåda, visade efter italienarnes mönster redan rörliga dekorationer och ett tätt bakonr portalen tillslutande förhänge. Framför der samma hängde från taket fem majestätiska ljuskronor, hvar och en med tolf vaxljus, hvilka år 1720 ersattes med två byster af glaskoraller. Pilati de Tassull yttrar i sina holländska bref om teatern: Det är visst, att det är en af de vackraste i Europa; dekorationerna äro praktfulla. Genast i första hälften af det 17:de århundradet, omedelbart sedan skådespelarekonsten öfvergått från dilettanternes händer till de yrkesmässige skådespelarne, möter oss bland dem van Zjermez såsom hennes största prydnad. Han uppträdde äfven såsom teaterförfattare. Från den senare hälften af det 17:de århundradet anföres en hel rad skådespelare af betydenhet. Deras ställning var ingalunda lysande, hvilket man kan finna redan deraf, att direktörerne under spelterminen från den 4 Augusti till den 1 Maj endast förpligtade sig till 90 representationer, hvarför hvar och en för hvarje spel bekom en faststäld samma — d. v. 8. att aflöningen utbetalades efter hvarje representation och uppgick till midten af det 18:de århundradet, då man började bevilja årslöner, vanligen till 1—3 gulden; endast den store Zjermez bekom 5 gulden. Honorariet för författarne bestod deremot endast i fri entrå, hvartill ytterligare kom ett antal biljetter, så ofta ett stycke af dem gafs. Skådespelarnes aflöningar blefvo i den senare hälften af sist förflutna århundrade betydligt förbättrade; ty Corver, hvars Teaterglossen äro den bästa källan för den tidens teaterhistoria, erhöll i Rotterdam för 18 representationer 1,400 gulden, en utomordentlig betalning, om man jämför henne med de tyske skådespelarnes aflöningar ungefär på samma tid. Eckhof t. ex. bekom i Gotha 12 thaler i veckolön och 9 klafter ved om året: Iffland 5 thaler och 4 klafter; Böck med fru 18 thaler och 9 klafter, och Ackermann erhöll vid den Schönemannska truppen såsom en af de högsta lönerna 2 thaler i veckan; den minsta utgjorde 1 thaler 8 groschen och hela truppens veckoaflöning icke mer än 16 thaler 8 groschen. Komedianterne voro i Holland underkastade stränga regler och i synnerhet pligtige till ovilkorlig lydnad mot regenterne; kons traktsbrott hotades enligt en så sent som den 27 Januari 1757 af magistraten i Amsterdam utfärdad . förordning med sex veckors fängelse vid vatten och bröd; komplotter mot direktionen hade redan genom äldre förordningar blifvit på det strängaste förbjudna, och hvarje förbrytelse mot förmän bestraffades strängt. I olikhet med skådespelerskorna i de öfriga länderna är gedlighet ett anmärkningsvärdt drag hos de nederländska. Af förmännen hade af gammalt ett anständigt uppförande af konstnärerne, så väl på som utom scenen, blifvit påbjudet, och redan år 1696 ålade en förordning styrelsen att endast engagera skå