SARAS GRS . und. berättelse, äfvensom att sedermera meddela kännedom om deruti inträffade förändringar. MVA 0 NA AR Den holländska teatern. (Utdrag ur en artikel i National-Zeitung.) Om någon beskrifver en nästan obekant trakt, så blifva vi honom alltid tack skyldige, om öckså landet är litet och fattigt samt aflägset från verldsrörelsen, blott vårt intresse fängslas af invånarne, hvilkas egenheter just genom denna afsöndring bli en möjlighet. Sådana trångt begränsade provinser finnas äfven i konsten, och författaren till: Den holländska teaterns historia, Ferd. von Hellvald (Rotterdam, van Hengel und Eeltjes 1874), har gjort det all tacksamhet förtjenande försöket att genomforska den holländska skådebanans område, hvilket hittills icke ens i eget land har haft att glädja sig åt någon skildring af sin hela utveckling. Lika grundligt vi känna den holländska målarekonstens historia, lika litet veta vi om den nederländska teatern, ja, våra förfäder visste mer derom än vi. I olikhet med det öfriga Europa se vi i Holland det verldsliga skådespelet mer utveckla sig ur en egen, sjelfständig kärna. Anledningen dertill gaf den efter medeltidens slut timade omstörtningen af de förut varande örhållandena: ändring af trosläran och afskaffande af den monarkiska principen. Fde södra provinserna, der reformationen ej genomdrefs, och der resningen mot det spanskthabsburgska regimentet icke segrade, blef det romaniska elementet rådande. Men i landets norra delar fick folkets kraft öfverhand öfver den främmande civilisationen; till skydd för det fosterländska språket bildade sig föreningar, hvilka i de särskilda skaldeförbunden (Kamers van Rhetorica) anstälde täflingar mellan mästersångarne (Rederijker — talare). En hufvudsaklig öfning bestod i uppförandet af allegoriska dramer, och huru stora kammarmedlemmarnes förtjenster om den nationella saken än voro — under Abbas tid riktade de sin verksamhet på befrielsen från det spanska oket — så kan det dock icke nekas, att den tanklösa formalismen tyngde hämmande på utvecklingen af det nationella dramat. Det frö, som det 15:de århundradets retorikkamrars skråanda hade nedlagt hos folket, kunde detta aldrig bli helt och hållet qvitt: häri är orsaken att söka, hvarför den nederländska literaturen i dramat stod efter de flesta europeiska. Först från hennes höjande i det 17:de århundradet, under hvilket Coster öppnade den första stående teatern i Amsterdam, daterar sig den egentliga holländska teaterns upphof. Dr Samuel Coster, hvilken anses för Hollands Ben Jonson och förut sjelf hade varit medlem af Gamla kammaren i Amsterdam, beslöt, då tvedrägt och smakmissriktningar tycktes hota att döda det literära lifvet, att bilda en ny dylik stiftelse, som skulle ända till namnet bryta med de gammaldags kamrarnes traditioner, hvarför han kallade sitt företag: Första nedertyska akademien, hvarvid Academia della crusca torde ha föresväfvat honom såsom ideal. I alla händelser återspeglas i benämningen den då starkt rådande italienska smaken. Den 1 Augusti 1617 invigde han det första holländska teaterhuset, till hvilket stadens styrelse beredvilligt hade skänkt honom en betydlig tomt. Orsaken till denna öfverraskande frikostighet är att söka deri, att myndigheterna ofta lågo i tvist med predikanterne, och att retorikkamrarne alltid gjorde front mot presterskapets oblyga anspråk, hvarför åt demaf stadsmyndigheterna förunnades många förmåner. Äfven Coster, af hvilken man kunde vänta sig dylika tjenster, hade att hugna sig åt detta direkta understöd, och han uppfylde den förhoppning, man satte till honom. Första aftonen uppfördes: Mordet å prins Wilhelm af Oranien af van Hoghendorp, efter hvilken dagen derpå en komedi af Hooft följde, för hvilken Plautus Aulularia låg till grund. Samma år uppfördes Spanska brabanter, ett mästerverk af den då 32-årige lustspelsförfattaren Brederoö, hvilken ty värr afled redan följande år. I dettastycke gisslade han alla dem, som i Södra Nederland slutit sig till den spanska regeringen, antagit spanska seder och anlagt spansk drägt samt till och med hispaniserat sina namn. Den af Bredero6 i hans Jerolino skapade typen vann oerhördt bifall; ty den brabantska grandezzam var genom de efter 1585 från Antwerpen flydde köpmännen tillräckligt bekant för allmänheten i Amsterdam genom egen åskådning. OCosters sorgespel — han skref äfven farser — voro till formen klassiska, till innehållet allegåriskt-satiriska. Såsom poetiska alster af underordnatlt värde, tjenade de honom såsom tillfälliga medel att uttala sin afsky för all despotism, i synnerhet den kyrkliga, sådan den utöfvades af predikanterne i Amsterdam, och i sin Iphigenie och Polyxena så väl som i den från Ariosto lånade Isabella gjorde han ingen hemlighet af, att hån drog i fält mot den under religionens täckmantel dolda skenheligheten. Den opposition, han härigenom manade fram från predikstolen, var ytterst häftig; men hon bidrog väsentligen till att fylla hans teater. I allmänhet var teaterns penningställning fortfarande god, och det är på sin plats att omnämna en lokal inrättning, som kanske ingenstädes eljest funnits. I sitt praktiska sinne förbundo holländarne med teaterrepresentationerna ett dubbelt ändamål. Försörjningshuset i Amsterdam bestred nämligen vid Gamla kammar rens representationer alla utgifter och uppbar till ersättning derför af hvarje åskådare en inträdesafgift af 3 stiber (1 stiber något mindre än en silbergroschen). Den på detta sätt erhållna nettovinsten tillföll nämnda anstalt, och sålunda förenade sig hågen för välgörenhet med lusten att roa sig till en allmännyttig verksamhet. Barnhusets direktion, som insåg den stora fördel, som representationerna gåfvo, kom på tanken att försöka någonting dylikt med Nedertyska akademien, och Coster var beredvillig att ingå kontrakt på sex år, enligt hvilket barnhuset förband sig att mot en tredjedel af inkomsten åtaga sig underhållskostnaderna; nettovinsten skulle först efter kontrakttidens. slut fördelas mellan kontrahenterne; men redan ett år förut inköpte barnhuset teatern, med hvilken längre fram Alte Kamer sammanslogs. Huru kort tid den första direktionen än satt vid styret, så hade hon dock det största inflytande på den holländska teaterns utveckling; ty omkring