Det står oss då fritt att resa? frågade min bojar. Ja visst, svarade domaren Simeon. Det är visserligen alldeles för sent nu, jag menar för mig, men ni, sade han, vänd till mig, kan. begagna er deraf. Gud skydde er. Farväll Judinnan hade närmat sig; han betraktade henne leende och tog henne om hakan; hon blef karmosinröd. Han beredde sig att gå ut, vände om och tryckte min hand, i det han sade: Vattnet återförenar vattnet och mannen återförenar mannen, Jag stod på tröskeln för att se honom fara sin väg; han helsade mig ännu en gång med handen, derefter försvann vagnen. Jag vände mig om till juden. — Ja, det är en munter herres, qved denne; men en mycket farlig karl. Han kallas don Juan af Kolomea. SLUT.