Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

hvita fläcken sitter, sade min son med minen af en förståsigpåare. Men om han skjuter bom? Han skjuter ej bom. Då hon blef större, ville hon följa med mig och kastade sig gråtande på golfvet; slutligen tog jag henne med mig. Jag hade den lilla bössan, som min hustru begagnat. Jag köper henne en jagtväska och hon följer mig. Den slinkan var modig som en man — hvad säger jag väl? — modigare än någon man. Hur låter det förklara sig? Då jag hörde grenarne knaka, sade jag: Om något skulle hända oss? — Hon skrattade blott. Jag ärjuhos dig! Hon tänkte blott på mig. Då hon var hemma, hade hon feber; öga mot öga med vargen var hon lugn som inför en höna. Hvad vi väl förstodo hvarandra! Jag behöfde, så att säga, ej tala; hon hade studerat mina ögon, hvarje drag i mitt ansigte, hvar enda en af mina rörelser. Icke dess mindre tyckte vi om att samspråka. När vildbrådet låg på marken, och Irena lade sig på knä för att taga ut inelfvorna, sutto vi sida vid sida, och verlden var likav som en bildbok, i hvilken jag bläddråde under barnets ögon. Jag höllverkligen af det, och modern tillbad det. Då jag tog det med mig, kastade sig min hustru på knä, kysste henne och hviskade: — Stanna hos mig; — men barnet skakade på hufvudet. Jag skrattade, och då jag var långt ifrån hemmet, midt i skogen, gladde detta minne mig: jag tyckte om att ha den lilla hos mig och att hennes moder leddes hemma. Om min hustru gaf henne ett sömnadsarbete, sysselsatte hon sig med det för formens skull; men det dröjde ej länge, förr än hon kastade bort det och smög sig ut efter min bögsa. Eller också kunde det hända, att