Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

En frånskild hustru, som dragit sig undan till sina gods, emedan hon fattat leda för verlden, en modern filosofinna. Hon kallade sig sjelf Satana, hennes kärlek var demonisk, hennes ögon voro som två irrbloss! Jag förlorade naturligtvis min process, men vann i stället hennes ynnest. Men trots alt hade jag likväl icke upphört att älska min hustru. Ofta, då jag befann mig i en annans armar, blundade jag och sökte inbilla mig, att det var hennes långa fuktiga hår och glödande läppar, jag kysste. Nicolaia vacklade under denna tid mellan sitt hat och sin kärlek. Hennes hjerta liknade dessa blommor, som endast slå uti skuggan, det flödade nu öfver af en vild ömhet. Hon kom tusen gånger att röja sig derigenom, att hon för mycket sökte dölja sig. En dag lägger hon på mitt skrifbord ett bref, som min huldgudinnas kosack nyss öfverlemnat; hon skrattar helt bullersamt, men skrattet stockar sig i halsen; det var sorgligt att se. För mycken kärlek hade aflägsnat mig från henne, och nu törstade hon efter hämnd, derför att hennes kärlek trampades under fötterna. Hennes gång och rörelser hade något nervöst brådskande, hon skrek till i drömmen och öfverilade sig mot tjenarne och barnen för den minsta småsak. Men med ens vardt hon förändrad; man skulle kunnat tro, att hon fann sig i sitt öde. Hennes blick hade ett sällsamt uttryck af tillfredsställelse, då den hvilade på mig, och likväl ljöd likasom en ton af smärta i hennes skratt. Det är skada, sade en dag min skogvaktare till mig, att herrn icke mer kommer till skogen. Jag har spårat upp en räf icke långt härifrån, och så finnes det beckasiner — jag bör anmärka, att det är min