Aftonbladet – 30 december 1874, sida 3

— Stockholms högskoleförening hade i går afton sin sista qvartalssammankomst för innevarande år. Af den berättelse, som dervid upplästes af sekreteraren, inhemtades, att högskolefondens ställning vid 1874 års utgång är följande: Fonden utgjorde vid 1873 års slut .:..... steka ges Sva 271.358: 11. Influtna gåfvor under året 25,763: 43. Upplupna räntor 14.445: 55. 311,567: 9. Summa kr Om härifrån dragas utgifterna under året för utbetalda lifräntor och upplupna räntor å inköpta obligationer —...... 1,482: 22, så utgör fondens behållning ... 310,884: 87. Men härtill komma ytterligare de medel, som inflyta på grund af två, vederbörligen bevakade testamenten och som utgöra åtminstone 65,000 kr., hvarigenom högskolefonden uppgår till omkring 375,000 kr., oberäknadt tecknade belopp, som ej ännu förfallit till betalning. Decemberfonden åter uppgick vid detta års utgång till 102,055 kr. 51 öre. För det ändamål, hvarför högskoleföreningen hade att verka, vore således samlade 477,000 kr. Om härtill lades tecknade belopp, som ännu icke förfallit till betalning, så uppginge högskoleföreningens tillgångar och Decemberfonden till hopa nära till en half million kronor, förutom värdet af högskoleföreningens bibliotek. Det hade visserligen — yttrades ungefärligen i berättelsen -— fordrats lång tid för att nppnå detta resultat. Men sådant vore också naturligt. Hos oss, som vore så vana att lita endast till staten eller kommunen, då något allmänt nyttigt skulle åstadkommas, hade det tillen början varit en alt för ny tanke att genom enskildes samverkan upprätta ett universitet, för att den icke skulle mötas af en tämligen allmän misstro till möjligheten att kunna åstadkomma sådant. Men ihärdighet kunde verka underbara ting och vore äfven i stånd att omstämma opinioner. Med hvarje hundratusental kronor, högskoleföreningen lyckades samla till sin fond, skulle det blifva för hvar man alt klarare, att det mål, föreningen föresatt sig, huru högt det än vore, dock icke vore högre, än att det kunde uppnås. Men vid hvarje framsteg växte anspråket på föreningens verksamhet, och, ej minst det anspråk föreningen Ide på sig sjelf, och den frågan låge nära till hands, huruvida ej nu den tidpunkt vore inne, då det med framgång kunde låta sig göra att genom fördubblade ansträngningar uppnå det närmast föresatta målet — öppnandet af det tilltänkta universitetet i hufvudstaden. Under de fem åren af föreningens tillvaro hade hufvudstaden och hela landet i mer än vanlig grad gått framåt i materiell förkof