Aftonbladet – 30 december 1874, sida 2

klippväggarne, sedan af skogen och slutligen äfven af berget. Denna qvinna nästan förfärade mig. Hon lutar sig framåt, rycker upp en knippa timjan, drar fram den röda hufvudduken öfver sitt ännu rödare ansigte. Hvad är på färde med dig? frågar jag henne. Hon uppstämmer sakta en sång, vemodsfull som tårar. Något annat svar gifver hon ej. Har du någon sorg, säg? Hon tiger. Hon ser plötsligt upp till mig och börjar skratta. Derpå falla åter hennes långa ögonhår som en slöja öfver ögonen. Hvad tänker du på? På en kofta af fårskinn, svarade hon helt lågt. Jag skrattar nu i min ordning. Vänta, så skall jag köpa en åt dig på marknaden — hon döljer sitt ansigte i händerna — men färska fårskinn lukta icke godt. Vill du, så skall jag gifva dig en sukama, kantad med svart kaninskinn, eller ännu bättre med hvitt, hvitt som mjölk ? Hon betraktade mig med en på en gång häpen och illparig min; ögonbrynen rynkades lätt-och läpparne skälfde öfver de hvita tänderna; från mungiporna spred sig skrattet till kinderna och strålade slutligen fram öfver hela ansigtet på den lilla skälman. Nå, hvarför skrattar du nu? Åh, för ingenting. Du vill således ha en sukama, fodrad ed kaninskinn, hyitt kaninskinn? Nå, hvad ger du? Hon steg hastigt upp och slätade ut kjolen, Nej, sade hon, om ni skall ge mig en, skall den vara fodrad med gråverk. Gråverk? Hvad? Ja visst, sådana som förnäma damer begagna ... Jag betraktade henne. Detta ansigte strålade af sjelfviskhet, en sjelfviskhet naiv som oskulden. Hon smekte sin själs lustar utan