Aftonbladet – 30 december 1874, sida 2

uppehöll mig dagen igenom i skogen. Jag hade den tiden en skogvaktare vid namn Irena Wolk, en sällsam menniska. Han älskade alt lefvande, darrade då han fick sigte på ett djur, men älskade det icke dess mindre; sedan tog han upp det, betraktade det och sade med sorgsen röst: Det är lyckligt, det, mycket lyckligt! Lifvet var i hans ögon blott en plåga. En kuriös karl! Jag skall en anvan gång berätta för er om honom. Jag lade litet bröd och ost i min jagtväska, hälde bränvin i min korgflaska och gaf mig å stad. Emellanåt slogo vioss ver i skogsbrynet; Irena gick bort för att anställa gräfningar i en åker och kom tillbaka med ett fång potatis. Han gjorde upp en dugtig eld och kokade potatisen i askan. Man äter hvad man har. När man ströfvar omkring i den mörka, tysta skogen, der man stöter till sammans med vargen och björnen, der man ser örnen bygga bo — der man har till bord en trädstubbe, till sofkammare en håla, till badkar en mörk och bottenlös sjö, som aldrig fåras och hvars glatta och svarta yta uppsuger solstrålarne likasom månskimret — då är det icke längre fråga om känslor, man erfar blott behof: man äter af hunger, man älskar af instinkt. Solen går ner; Irena har gått bort för att söka champignoner. En bondflicka sitter i gräset; hennes korta, urblekta kjol döljer icke hennes små dambetäckta fötter. Tintyget har glidit halfvägs ner på hennes axlar, åtdraget af kjollinningen, pöser det upp; vid halssprundet. Rundt omkring är luften mättad med doften af timjan. Hon stöder armbågarne mot knäna och håller bufvudet lutadt mot händerna. En lysmask har satt sig i hennes svarta hår, som böljar fram under en eldröd hufvudduk och faller ned på. ryggen. Hennes profil aftecknar sig mörkt mot himlens röda bakgrund; näsan är lätt böjd som näbben på en roffågel; då jag ropar henne, uppger hon ett skri likt berggamens, och hennes ögon slunga mot mig en blick, som försvinner likt skenet af en uppblossande naftalåga. Hennes skri återkastas af