Aftonbladet – 30 december 1874, sida 2

allmänhet, skakade på hufvudet och snöflade medlidsamt; en dag stälde han till ett ordentligt uppträde med mig och sade att jag försummade min hustru, en gqvinna med hufvud och ett hjerta af guld! — Det är lätt för dig att säga, min vän, du ser henne olott i heldagslynne. Han läste böcker för henne; snart suckade hon blott, då det var:fråga om mig. — Hvad är egentligen orsaken till er oenighet? — Vi förstå icke hvarandra, sade hon. Det var ordagrant taget ur en tysk bok, herre, ordagrant . En gång återkom jag sent från Dabromil, der jag varit på auktion. Min hustru ligger på divanen, med ena foten upplyft och med händerna om knäet, min vän var der också; hon var klädd i sin kazabaiks, och då är han icke långt borta; jag blef icke ond; hon behagar mig på det der sättet; jag kysser hennes hand och stryker pelsverket. Plötsligt. kastar hon en underlig blick på ig; jag förstår ingenting. — Det kan icke fortsätta på det här sättet, säger hon med sträf röst. — Men hvad är det då? — Du är blott hemma om nätterna! utropar hon. En älskarinna uppvaktar man åtminstone. Och jag vill vara älskad, jag. -Nå, älskar jag dig då icke? — Nej! — Hon går ut, stiger till häst, försvinner. Jag söker henne hela natten och följande dagen. Då jag kommer hem på aftonen, har hon låtit bädda åt sig i barnkammaren. Jag hade bort gå in till henne då; jag var för stolt, jag trodde att saken skulle arrangeras af sig sjelf — och för öfrigt gör man icke hur man vill med våra qvinnor. Stavrosten hade en tysk sekreterare, hvars hustru brefvyäxlade med en kavallerikapten. -— Hvad har du der, min söta vän? — Han tager brefvet och har icke väl slutat läsa det, förr än han börjar piska upp henne; han! pryglar henne så grundligt, att hon återgifver honom sin ömhet. Det blef ett lyckligt äktenskap; men jag försummade det rätta ögonblicket. Nu gör det ingenting. Vi sade numera blott god morgon och god natt till hvarandra. Jag började åter jaga,