Aftonbladet – 30 december 1874, sida 2

Ni står i förhållande till en flicka, utan att ilska henne annorlunda, ni underhåller henne; hvar föraktar henne och kallar er en lättsinnig sälle; men i äktenskapet är det helt annat. Hvad talar den kristliga makan om? Om kärlek? Nej, om sin ställning efter er död och om edra pligter. Har jag rätt? Hvem tänker på kärlek? Föd din hustru och kläd henne, det är din pligt. Det är det kristliga äktenskapet. Vid skärselden! jag vet hvad jag säger... Ett kärlekens barn är en skam; om man deremot har barn i äktenskapet, gör det platt intet, om man afskyr hvarandra — de äro himlens älsignelse. Är det kärleken, som utgör tenskapet, tar jag mig friheten fråga, eller det vigseln genom presten? Om det vore ärleken, skulle man kunna undvara presten. Ergo! jag vet hvad jag säger. — Sålunda talade vår kyrkoherde. Jag började känna mig alt mer ensam i i mitt hem. Jag håller mig ute under skördetiden; jag slår mig ned under sädesskylarne som under ett tält och röker min pipa, under det jag lyssnar till skördefolkets sång. Då det fälles timmer, ströfvar jag omkring i skogen och skjuter ekorrar. Jag försummar icke en enda -marknad i hela kretsen: man! ser mig oftai Lemberg, i synnerhet vid kontraktstiden ); jag är borta hela veckor. Småningom, genom tyst öfverenskommelse, hafva min hustru och jag fooat oss efter det kristliga äktenskapets fordringar. Men min hustru var icke, oaktadt min ständiga frånvaro, ensam och öfvergifven. Min granne tröttnade icke att hålla henne skap. Han var förtviflad öfver att icke träffa mig — den ormen! — men slog sig ned och började deklamera Puschkin. Han beklagade henne, talade om äkta män ) Den tid, då de galiciska egendomsegarne bruka samlas i i Lemberg, eller i hufvudorterna i kretsen, för att sälja sina alster, vanligen på rot, till köpmännen, som till delen äro judar.