Aftonbladet – 30 december 1874, sida 2

vungen min: Jag är af min mans åsigt. Hvilken tartarisk elakhet! Hon gjorde våld vå sig för att vara af min åsigt! Och jag efver ännu! En dag förlorade jag en ansenlig summa. Det spelades högt och jag hade en gifven tur. Jag förlorade alt hvad jag hade på mig, och dessutom hästar och vagn. Han kunde icke hindra sig att skratta. Då fatade jag ett stort beslut: jag började lefva örståndigt. Grannarne upphörde att besöka oss; blott han kom. Jag fattade icke humör deröfver. Mitt jordbruk upptog mig helt och hållet; jag misslyckades icke allleles; jag fann ett nöje uti att i viss mån se uppskjuta under min hand hvad jag sjelf nyss sått. För öfrigt är jordbruket också ett spel; måste man icke göra upp en plan, oupphörligt ändra den efter :omständigheterna och taga slumpen med i räkningen? Är mån icke utsatt för oväder, hagel, frost, torka, regn, sjukdom, gräshoppor? . . . När jag kommer in för att dricka te, när g redan stoppat min pipa, mins jag att hästen behöfver skos eller att det kunde vara så godt att gå ner i trädgården för att se efter, om min vaktare eller mitt bränvin visat sig dugligast. Jag tar min mössa och går ut, utan att tänka på min hustru, som är hos barnen, Grannarne tala om oss: åter ett äktenskap af den vanliga olyckliga sorten. Sjelfva hans vördighet pastor Mazick kommer en dag helt salvelsefull. Hans ansigte, hans hår, ja, till och med hans rockkrage, hans stöflar och armbågarne skimrade af smörjelse. Han sken; han höjde sitt spanskrör öfver mig, som hade det varit en herdestaf, och började skola upp mig. — Men, min pastor, då vi icke längre älska hvarandra? — Hå, håt vid skärselden, utropade han gapskrattande, det kristliga äktenskapet då? — Men min pastor, min välgörare, skall man lefya på det sättet? — Hå, hå! vid skärselden! nej, man skall icke lefva på det sättet? Hvad tjenade då kyrkan till? Vet ni, min stackars förvillade vän, hvad religion är?