Man blir slaf för en sådan qvinna. Man vet icke hvad beslut man skall taga; man tvekar. Blifva henne otrogen? Nej. Lefva som munk då? Hvilket lif!... Har det någon gång händt, att er väggklocka plötsligt stannat? Ja; men är ni otålig ? Ibland. Godt! Ni är således otålig. Hon måste gå, ja, genast. Ni stöter till pendeln; hon går. Hur länge? Se, nu stannar hon åter. Ännu en gång och ytterligare en gång! Hon stannar om igen; ni blir ond; ni behandlar henne hårdhändt; hon går alls icke. — Det är så man går till väga, då man vill skaffa sitt hjerta upprättelse. Man slutar med att afstå derifrån. Till en början, förstå mig rätt, ville jag endast förströ mig. Ett regimente hussarer låg i garnison i grännskåäpet; jag började umgås med officerarne. Se det var karlar! Den der Banay till exempel; känner ni honom? Nej. Eller baron Pål? Icke häller? Men ni kände Nemetky, han med spetsiga mustascherna? De kommo nästan dagligen till mig. Man rökte, drack te; slutligen spelades också kort. Jag gick ofta på jagt med dem. Min hustru fick slutligen reda på saken; hon blef tyst, sedan började hon förebrå mig. — Min vän, sade jag, hvad nöje har jag väl här? — Dagen derefter uppträder min hustru i stor gala, slår sig ner bland hussarofficerarne, spelar älskvärd, skämtar, koketterar; ieke en blick för mig. Jag skrattar i mitt skägg. För det första voro mina hussarer hederliga karlar, som ingenting låtsade märka; och för det andra hade ingen af dem lust att riskera sitt Jif — för hvad? — eller att bli lemlästad. Så länge icke hjertat är med i spelet!... (Forts.)