Åh! ingenting. — Jag ser att jag förspiller min tid; jag går bort sorgsen, modfäld. Hvar är din kazabaika, min lilla Nicolaia? Skall jag göra toilett i hvardagslag? Barnet skulle icke känna igen mig. Det borde du förstå. Ja, jag förstår. Men då vi få främmande, då kan barnet gerna skrika: hon går in till det på ett ögonblick och kommer utigen för att slå i te, och hon skrattar och pratar; den gröna kazabaikan med gråverket blir. till och med åter synlig; hvad gör man ej för att vara behaglig för sina gäster? Jag hade icke på länge varit ute bland bergen. Min skogvaktare hade sett en björn — förlåt, jag var nära att berätta er ännu en jagthistoria. Godt! skogvaktaren och jag hade varit utsatta för en smula fara. En bonde hade varit oss i förväg; hela huset var i uppståndelse. Min hustru kastar sig till mitt bröst; hon har min son med sig. Blodet finner öfver ansigtet på mig; barnet blir förskräckt. O, gå bort! säger hon. Han ryckte föraktligt på axlarne. Det var bara en obetydlighet, några droppar blod; för öfrigt var faran öfverstånden. Godt! Jag tvättar mig i pannan; skogvaktaren, en gammal soldat, förbinder mig. -Hvad skall jag säga mer? Man kastar sig på sängen. Ensam, alltid ensam, som förr. Åt fanders med kärlekspanten! Gud förlåte mig min synd! Han korsade sig, spottade förbittrad och ämnade fortsätta. Ursäkta, inföll jag. Sade ni då icke er hustru. .. Förlåt, afbröt han mig i en nästan häftig ton; hans näsborrar darrade. — Jag gjorde det; men vet ni hvad hon svarade: Hvad tjenar det då till att hafva barn? Hon skulle ha varit i stånd till hvad som hälst.