nan krut. Om natten ser man ett rödaktigt sken på himlen; bönderne skocka sig till sammans utanför krogarne och säga sins emellan: — Det är krig eller kolera, eller till och med revolution. Man känner sig illa till mods; man erinrar sig plötsligen, att man har ett fädernesland, hvars gränser skjuta ini det slaviska landet, i det tyska landet och i ännu flere andra land. Hvad rusta dessa polacker för? Man känner sig orolig för örnen, som pryderlandtfogdens residens, man känner sig orolig för sin lada. Om natten går man och ser efter omkring sitt hus, för att öfvertyga sig att de icke hafva satt eld på det. Man skulle vilja meddela sig åt någon, lätta sitt hjerta: man går till sin hustru; hon är sysselsatt, med den lille, som lipar, derför att flugorna plåga honom. Jag går ut. Ett rödt sken höjer sig vid horisonten; en bonde rider förbi: han ropar! in åt gården: revolution! och sporrar sin lilla magra klippare. Det klämtar i byn. En bonde spikar klingan rätt upp på lieskaftet; ett par andra komma med sina slagor på axeln. En skara kommer in på gården. — Herre, tag er till vara, polackerne nalkas. — Jag laddar mina pistoler och låter bryna min sabel. — Min hustru gifver mig ett band att fästa i mössan; hvilken lapp som hälst, blott den är svart och gul. — Gå nu, gå nu, säger hon, du hör ju att den lille gråter, man skall döda honom för mig; spring till byn och förbjud dem att klämta, skynda dig! Aha! ta mig hin, skall jag icke låta klämta i alla byarne! Må han gråta, den bytingen! Fäderneslandet är i fara! Aha! min junker... En dag, hon sitter då bredvid mig på divanen, har jag slutligen kommit derhän att få lägga min arm kring hennes lif. Hon hör efter, om barnet är oroligt. — Hvad var det du sade? frågar hon i tankspridd ton, —