I England har på senare tiden tanken varit riktad på armån, som befinner sig i en tämligen dålig ställning, och från enskilda håll ha förslag blifvit framstälda att införa allmän värnepligt som bästa medlet att garantera England en vördnadsbjudande ställning som militärmakt. Detta förslag har emellertid mött mycket motstånd, och till och med befälhafvaren för engelska armån, hertigen af Cambridge, har blott motsträfvigt gått in derpå, hvilket ses af ett tal, som han höll vid den stora bankett, som skräddargillet hvarje år gör för ministrarne och andra personer, som bekläda höga ämbeten. Hertigen erkände, att Englands militärstyrka för närvarande vore alt för otillräcklig att försvara det stora rikets många provinser på en gång. Han blundade icke häller för de många svårigheter, som den bristfälliga rekryteringen och deserteringarna medförde, men han kom dock till den slutsatsen, att man genom att offra penningar kunde undgå ett utskrifningssystem, som var förhatligt för flertalet af engelsmän. Då hertigen stälde sina ord till ett auditorium af handlande, är det troligt att han velat betyga penningens stora makt sin hyllning. Han har emellertid ansett sig böra tillägga, att om de skattskyldige icke ville pålägga sig nya skatter för att öka armåns effektivstyrka, blefve det nödvändigt att införa utskrifning. Frågan är, sade han, om England vill hafva en armå till godt pris, och i det fallet blir utskrifning oundgänglig, eller om det föredrager en armå, som kostar mycket, men hvars rekrytering icke medför någon rubbning i nationens kommersiella och industriella lif. England behöfver en stor här och en mäktig flotta för att kunna äfda sin ställning som stormakt och för att verksamt kunna skydda sin handel. Hertigen kunde alldeles; icke dela deras åsigter, som söka säkerheten iden moraliska kraft, som ligger i de afEngland representerade principerna. Han förklarade, att i politiken vore den moraliska kraften intet, om den icke understöddes af materiel makt, och att England icke kunde undgå att följa det exempel, som gafs af fastlandets stater, hvilkas oerhörda rustningar ingåfvo menniskovännerne så mycket bekymmer. Det är hufvudsumman af hertigens tal. Han tror sålunda, eller låtsar åtminstone tro, att något kan åstadkommas med det nuvarande engelska militärsystemet, om blott mer penningar användes derpå. Morning Post anser deremot, att något lyckligt resultat icke kan åstadkommas, så länge det nuvarande rekryteringssystemet behålles. Det finnes för öfrigt personer, som tro, att hertigen genom sitt tal blott velat förbereda den offentliga meningen på en förändring, hvilken han sjelf betraktar som oundgänglig, och att-han sålunda personligen är benägen för utskrifning. Times och Standard bekämpa ifrigt den åsigten, att en här, som rekryteras genom utskrifning, är mindre dyrbar än en här, som består af värfvade soldater. Citybladet och den ministeriella tidningen framhålla tvärtom, att de ekonomiska förluster, som äro förenade med utskrifningen, hvilken årligen beröfvar produktionen tusentals. armar många gånger kommer att öfverstiga de offer, som nationen måste ålägga sig för att få en duglig här, med tillhjelp af det nuvarande systemet. Frågan om den allmänna värnepligten har sålunda kommit på dagordningen. Alla äro ense om problemets allvarsamma betydelse, men lösningen befinner sig säkert ännu i ett aflägset fjärran. Marskalk Serranos ankomst till krigsskådeplatsen i norra Spanien har icke infört något nytt lif i krigsföretagen. General Lomas olycka vid Guipuzcoa är utan tvifvel orsaken dertill, och den dåliga väderleken har naturligtvis också lagt hinder i väsen. Om de republikanska trupperna icke snart kunna skynda Pampelona till undsättning, skall staden troligen finna sig tvungen utt gifva sig. I fall detta komme att ske, skulle Serranos regering få en grundstöt, och less fortsatta tillvaro måste då betraktas såsom mycket tvifvelaktig. Antingen måste: Pampelona undsättas eller befrias; ettdera ir nödvändigt, så vida Serrano skall kunna uppehålla sin myndighet i sjelfva regeringen. Då han lemnade Madrid, var ministeren i ipplösning och han hade förgäfves sökt gifva len någon. enhet i synpunkten genom att röra Ulloa till inrikesminister och konseljresident i stället för Sagasta samt utnämna: Vega de Armijo, Spaniens nuvarande sändeud i Paris, till utrikesminister. Men Savasta har icke velat lemna platsen, och Serano har icke vågat aflägsna honom. Och lå man tager i betraktande det kalla och hänynslösar sätt, hvarpå Vega de Armijo uppädt i förhållande till franska regeringen, s han Id icke vara den ID som är