men om ni vill, skall jag likväl berätta er det. Jag ber er derom. Nå väl! Det var således på samma sätt hos mig, absolut.... Ja, afbröt jag, för att uppmuntra honom, man kallar vanligen barn kärlekspanter. Han betraktade mig med ett sällsamt,nästan grymt uttryck. —Kärlekspanter! Jaha! utropade han, kärlekspanter! Föreställ er, att jag kommer hem — en egendom förorsakar en hel mängd bråk och besvär! — att jag kommer hem trött som en stöfvare efter jagten; jag kysser min hustru, hon slätar min rynkade panna med sin lilla hand, småler mot mig med sitt vackra leende, tatata! — kärlekspanten börjar skrika i rummet näst intill; och alt är slut! Man tillbringar förmiddagen med att gräla med inspektoren, bokhåljaren, skogsförvaltaren — slutligen sätter man sig till bords; det inträffar alltid: knappt har jag knutit min serviett om halsen — gamla stilen, ser ni — örr än kärlekspanten börjar skrika, emedan han icke vill låta barnpigan muta sig. Min hustru går in i barnkammaren och återkommer icke mer; jag får äta min middag ensam. Man säger till sig sjelf: Du skall gå på jagt — på andjagt. Dagen igenom vadar man i vatten ända npp till knäna; men man har perspektivet af en god, varm säng. Man kommer sent hem och smyger sig ned vid sin hustru; men kärlekspanten har ondt för tänder och börjar skrika; modern lemnar en, och man somnar in ensam, om man kan sofva. Så kommer ett af dessa år, som icke glömmas: alla menniskor äro på sin vakt; det finnes något i luften, en hvar vet det, men ingen kan säga hvad det är. Man möter obekanta ansigten. De polska egendomsherrarne röra på sig: en köper en häst, en an