lösligt vilja förenas för hela evigheten. Sjä len sänker sig ned i denna andra själ, för sjunker i denna främmande, fiendtliga natur och undfår sitt dop af den. Man förundrar sig öfver, att man icke alltid varit till sammans, man bäfvar att förlora hvarann; man förfäras, då den andre tillsluter ögonen eller förändrar sin röst. Man skulle vilja förblifva en enda varelse; man öfverlemnar sig som ett ting, ett plastiskt ämne: gör af mig det du sjelf är. Det är ett verkligt sjelfmord; sedan kommer reaktionen, upproret. Man vill icke helt och hållet gå förlorad; man hatar makten, som kufvar en, som förintar en; man söker att göra sig qvitt tyranniet af detta sällsamma lif, man söker sig sjelf. Det är naturens återuppvaknande. Han tog fram ett nytt blad ur bundten. — Mannen har sitt arbete, sina planer, sina idger, som omgifva honom, som hålla honom uppe, som bära honom likasom på örnvingar och hindra honom att gå under. Men qvinnan? — Hvar skall hon hemta stöd och hjelp? Slutligen känner hon lefva hos sig sin egen afbild — hon håller honom i sina armar, trycker honom till sitt hjerta. Är det en dröm? Barnet säger till henne: Jag är du, och du lefver i mig; betrakta mig noga, jag skall rädda dig. — Ack! nu smeker hon i barnet sitt eget väsende, som var henne till en börda; hon ser det växa till på hennes knä; hon sluter sig till det, hakar sig fast vid det. Efter att ha uppläst dessa utdrag för mig, hopvek min bojar sina papper och gömde dem vid sitt bröst; sedan han ännu en gång änt efter, att de voro på rätt ställe, knäppte han till sin rock. — På samma sätt var det hos mig, alldeles på samma sätt. Jag kan icke beskrifva det så bra som Leo Bodoschkan;