fickan några gulnade pappersblad och vek upp dem. Han var en okänd man, förbisedd af alla, men han visste alt; han såg till bottnen af saker och ting som genom vattnet i en källa. Han tog i sär menniskorna, som hade de varit fickur, och skärskådade hjulverket; han fann felet utan att behöfva söka. Han talade gerna om qvinnor. Det var qvinnorna och filosofien, som dödade honom. Han skref ofta ned sina tankar; när han sedan ströfvade omkring i skogen, kastade han ifrån sig alt sammans; papperet generade honom. Den, som kan skrifva om sin kärlek, älskar ej, sade han. Se, jag har tagit vara på det här. — Han lade ett af bladen på bordet. — Nej, jag misstar mig, det är en faktura. — Han stoppar den tillbaka i fickan. — Här är det. — Han hostade och började läsa. Hvad är lifvet? TLidande, tvifvel, ångest, misströstan. Hvem af oss vet, hvarifrån han kommer och hvart han går? Vi hafva ingen makt öfver naturen, och våra förtviflade frågor bli obesvarade; all vår vishet sammanfattas slutligen i sjelfmordet, Men naturen har pålagt oss ett lidande, som är ännu förfärligare än lifvet ärleken. Menniskorna kalla den lycka, lust; men är den icke en kamp, en strid på lif och, död? Qvinnan är fienden; öfvervunnen, känner mannen att han är gifven till pris åt en obeveklig motståndare. Han faller ned i stoftet: trampa mig under dina fötter, jag skall vara din slaf; men kom, hat medlidande med mig!... Ja, kärleken är en plåga och egandet en befrielse; men man upphör att tillhöra sig sjelf. . Qvinnan, som jag älskar, är min plåga. Jag darrar, då hon går förbi, då jag. hör frasandet af hennes klädning; en oväntad rörelse förfärar mig... Man skulle oupp