Aftonbladet – 28 december 1874, sida 3

att ej säga pjunkig; och Hölene de la Seigligre är en så alt igenom sund och normal natur, att hon icke tål vid en sådan klemig framställning. En rent af sorglig, om ock i det yttre vacker, gestalt gaf hr Emlund åt Bernard, den unge hjelten från Boraodino, Eckminhl och Moskva. Bernard skall vid sitt första framträdande vara bedröfvad öfver fadrens bortgång och upprörd öfver den behandling, man tillåtit sig mot denne, liksom öfver den orättvisa, för hvilken han sjelf varit föremål. Han skall sedermera visserligen lida af en kärlek, som han sjelf anser hopplös, liksom han i den fina salongen skall känna sig ej fullt hemmastadd, men icke behöfver derför hans ansigte och färgen i håns röst från bröjan till slut vara, så att säga, höljda af ett sorgfior. Någon hurtighet måste väl finnas hos denne hjelte och vargjägare, hvars framställare dessutom icke får glömma ått han är fransman, Ej häl er får han glömma den situation, i bv ken han är inne, till den evad, att nan, såsom vid de försa rönvesentationerna skedde, Ar Markisen baron. Vid styckets första Yöprörande på kungliga scenen sades i denna tidning att Destournelles i den dåvarande framställarens hand växt till ett hufvudparti. Denne var då Georg Dahlqvist. Samma omdöme gäller i fullt mått om denna rol i hr Swartz hand, hvilken utför den med en fin och helgjuten uppfattning, högst olika det maner, som vi en och annan gång hos: denne utmärkte skådespelare nödgats beklaga. Utan tvifvel vore det nyttigt för hr Swartz, liksom angenämt för publiken, om han oftare användes i andra partier, än de tragiska, för hvilka hans krafter ej mera fullt lämpa sig, och som påtryckt hans konstnärskap i allmänhet en viss prägel af uppskrufvad onatur, Hr Hartman mindre spe