Aftonbladet – 28 december 1874, sida 3

domens förmåner, som förmår honom till ett offer af sina grundsatser, hvilket svårligen omsorgen om dotterns lycka skulle kunnat aftvinga honom. Helenes ädla, ömsinta och modiga karakter är mindre utförd och ställer derför på sin framställarinna stora anspråk, om den skall blifva så framstående, som den bör. Den ränkfulla och egennyttiga markisinnan samt den habile, ärelystne advokaten äro, ehuru väl tecknade, dock icke i högre mening originella, hvilket omdöme också gäller de båda ädelmodige unge männen. Genast första blicken på förteckningen öfver de spelande i detta stycke visar att man bemödat sig att uppsätta det värdigt. Hufvudrolen är anförtrodd åt den dramatiska scenens för nårvärände mångsidigaste kapacitet: hr K, Almlöf. Han har i den samma haft stora föregångare: vid komediens första upptagande å Djurgårdsteatern för tjugotvå år sedan gafs den af mästaren P.J. Deland, som deri firade en triumf, i det närmaste jämförlig med den i PTopelii Efter femti år; några år senare utfördes den på kungliga teatern af E. Swartz, som dock i den sämma var mindre lycklig, särskildt i jämförelse med dess bärare på den lilla skådeplatsen; och slutligen har äfven Nielsen under sitt gästspel vid samma teater 1857 utfört denna rol, hvari han med all sin stora konst dock ej fullt nådde den förstnämnde, Svåldespelaren hade altså här stora traditioner att uppehålla. Naturligt är att en konstnär af hr Almlöfs rang icke kulle svika dem, om han också icke förmådde att fullt uppbära dem. Markis de la Seiglisre blef i hans hand mycket rolig, imen en markis af gamla skolan var han dock icke. De olika skiftningarna af karakteren kommo alla godt till heders, men sjelfya hnfvnddraget, noblessen, saknades, Hr Almlöf, påminde nästan stän