Aftonbladet – 28 december 1874, sida 3

vill dock ej vara der annorlunda än såsom dess egare, men låter genom Hålenes uppträdande, då hon gifver fritt lopp åt uttrycken af sin tillgifyenhet mot hans far och glädjen öfver att han sjelf lefver, öfvertala sig att stanna qvar till middagen, och vistelsen utsträckes så småningom till veckor. Härunder utvecklar sig förhållandet mellan Bernard och Helene till en kärlek, som befordras af advokaten, under det den motverkas af baronessan de Vaubert, som önskar göra henne till sin sonhustru För dessa intriger är markisen ett tämligen viljelöst redskap och låter slutligen genom förespeglingen af en ny revolutions fasor, hvilka skulle kunna undgås genom en förbindelse med ep revolutionens son, öfvertala sig att skänka sin dotter åt Bernard. Ett sista hin-. der uppstår likväl derigenom, att den unge Raoul Vaubert upplyser Helene att hon varit föremål för ett köp, hvarvid hon vill afstå från sin kärlek, för att rädda sin faders Heder och grundsatser; då i rätt tid advokaten anländer och förklarar att Bernard ej längre är rik, ty hen har bekräftat faderns donation, och det hela slutar dermed, att den ädelmodige Raoul förenar de älskandes händer. Såsom man finner, är sjelfva planen enkel nog, men den utfylles på ett skickligt sätt genom de hvarandra korsande intrigerna å baronessans och advokatens sida. Dialogen är hela tiden avick och pointerad, särdeles i de båda första akterna, Den fullständigaste karaktersteckningen har kommit markisen till del, hvilken är en fulländad typ för en ädling de Vancien regime, glad, lättsinmig, anspråksfull, bornerad och egoistisk. Ty värr är han dock icke hållen i stil ända till slutet. Ty ehuru stort han talar om att han icke fruktar fattigdomen, är det dock: ytterst fruktan att nödgas afstå från rike