Aftonbladet – 28 december 1874, sida 3

Styckets handling föregår under tiden närmast efter restaurationen. Den gamle markis de la Seigligre, en f. d. emigrant, har med den samma återvändt till Frankrike, der han Åter inträdti besittningen af sin under revolutionen konfiskerade egendom, på grund af en donation af en bland sine forne tjenare, hvilken anköpt den samma och efter sin ende sons förmodade död låtit öfvertala sig till denna afträdelse. Markisen, hvilken hör till den skola, som ingenting lärt och ingenting glömt, och derför icke ens vårdat sig om att taga någon notis om sakernas nya ordning, ser i den gamle Stamplis handling blott en gärd åt rättvisan, för hvilken han ej är någon tack skyldig, och behandlar derför den gamle tjenaren derefter, med en förnäm nedlåtenhet. Hans dotter åter, ehuru hon är uppfostrad i samma principer, har ett ömt och tacksamt hjerta och fär ster sig derför innerligt vid den gamle arrendatorn, hvilken betraktar henne går som sin dotter och genom sina berättelser lär henne känna och värdera hans son, en ung hjelte under Napoleon, hvilken vid Moskva lemnats såsom död på slagfältet. Han var det dock ej, utan fördes såsom fånge till Siberien, hvarifrån han efter fem år återvänder för att söka sin fader, men finner denne död. och egendomen i en annans hand, Underrättad om ogiltigheten af faderns donation, så länge han sjelf är i lifvet, besluter han väcka process mot markisen och lemnar för detta ändamål fullmakt åt en adyokat, Destournelles, men söker dock först markisen för att, om möjligt, åstadkomma en uppgörelse i godo. Denne, som till en början vill alldeles underkänna hans anspråk, låter med svårighet öfvertala sig att mottaga honom undfallande och inbjuder den unge Bernard att stanna gvar på slottet, Han