Aftonbladet – 28 december 1874, sida 2

en räkning i ordning. Vidare skogsförvaltaren Kreidel, en tysk, som ni finner, med vindande ögon och stora genomskinliga öron, samt en stor vindthund, som också var genomskinlig. Min hustru vakade sjelf öfver förspänningen; jag tror att hon, i händelse af behof, icke skulle fruktat att begagna piskan, Och ni skulle sett våra bönder, när vi gingo ut på egorna! — Lofvad vare Jesus Kristus! — I all evighet, amen! i den gladaste ton. På skördefesten var vår gård öfverfull; min hustru stod på trappan, och de kommo och lade axkransen för hennes fötter. Hvilket jubel! Man räckte henne ett glas bränvin: — Er skål — och hon tömde det, De kysste fållen på hennes klädning, herre ,.. Hon brukade också rida. Jag höll fram handen, hon satte foten i den och svingade sig upp i sadeln. Hon var då klädd i kosackmössa; den gyllene tofsen dansade på hennes hals, hästen gnäggade och piafferade, då hon klappade honom på halsen. Jag lärde henne också att handtera bössan; jag hade en liten sådan, med hvilken jag skjutit sparfvar, då jag var barn. Hon kastade den på axeln, gick ut på ängarue och sköt vaktlar, åh! ypperligt, En hök kommer från skogen, plundrar hönsgården och snappar bort Nicelaias vackra svarta höna med hvit hufvudtofs, Jag håller länge utkik efter honom. ia, det är säkert! En där XOmmer jag från åkrarne, der man tager upp potatis; jag har blott min käpp i handen. Se der är han! Han skriar till och med och kretsar öfver gården. Jag ger till en ed. Paff! Han flaxar med vingarna och faller till marken. Hvem har skjutit? Det var min hustru. -Den der skall icke stjäla mer, och hon går och spikar upp honom öfver dörren till ladan,