Aftonbladet – 28 december 1874, sida 2

lingar för emigranterne, Då han ser någon för andra gången, trycker han honom till sitt hjerta och kysser honom ömt. Då han druckit ett glas för mycket, gråter han som en kalf, sjunger: Noch ist Polen nicht verloren, fattar er vid armen för att anförtro er hela sammansvärjningen, och om han är riktigt lifvad, föreslår han en skål! Vivat! låtom oss vara vänner! — och dricker ur damernas gamla skor. Sedan den högvördige Mazick, typen för en kyrkoherde på landet, som har tröst och hugsvalelse för alt som händer en: födelse, död, giftermål. I synnerhet lofprisar han dem, som afsomnat i Herranom; kyrkan, säger han, har utmärkt dem genom en drygare taxa. För att gifva eftertryck åt hvad han säger, använder han ordet skärseld, likasom andra säga för fan eller på min heder. Sedan den lärde Tadeus Kuternoga, som sedan e1fva år förbereder sig att författa sin doktorsdisputation; sittligen en egendomsegare Leo Bodoschkan, en verklig vän, och andra lefnadslnstiga adelsmän. Alle sammans Voro muntra; muntra som en svärm bin; men inför henne lade de band pp sig. Vi både också besök af damer, hvilka icke gjorde något annat än pratade och skrattade, På detta sätt lefde vi till sammans med våra grannar, och jag var stolt öfver min hustru, då de drucko ur hennes sko och gjorde vers till hennes ära; men hon hade ett sätt att se på folk; ni gör er onödigt besvär. — För öfrigt voro vi hälst ensamma. Ber ni, man har både bekymmer och glädje på dessa stora egendomar. Hon ville blanda sig i alt. Vi skola sjelfva regera, sade hon, och icke våra ministrar! Ministrarne voro först och främst inspektoren Kradulinski, en gammal polack, en för löjlig karl! Han hade icke ett hårstrå på hufvudet och aldrig