Aftonbladet – 24 december 1874, sida 3

till skada för hans annars präktiga apparition. Om han ville låta bli en Bpprepad, tuggande rörelse med munnen, skulle man betrakta honom med ännu större välbehag. Fru Stenhammar har redan ji Flygande Holländaren visat, hvad hon förmår i det Wagnerska facket, och torde vara den af alla de nu uppträdande, som bäst lämpar sig för detta fack. Både den starka glöden och den förryckta klarsyntheten hos Elsa låter hon komma till sin rätt. Vi ville dock fråga, huru vida en sångerskas spel nödvändigt skall vara manieradt och onaturligt. Fins det icke andra sätt att uttrycka känslor, än det stereotypa att låta barmen gå i vågor, såsom om man spruingit andan ur halsön? Om fru Stenhammar stormar med sin barm, så har fröken Saxenberg valt sina ögon till ständiga rörelseergan för sina affekter. Hennes apparition är deremot majestätisk. Hr Lundqvist är öfverraskande bra. Både i sång och spel är framsteget utöfver Masapiella utomordentligt. Hans figur kan dock icke annat än skada det intryck; han i öfrigt gör. Ö Hr Lundvik sjunger lika kraftigt, som han spelar matt, Nå — en sådan kuigatyp som den, han har att spela, är icke mycket annat än en statist. I Om kören vore rörlig och lefvande i stället för död, så skulle operan göra stor effekt, ty alla öfriga sceniska apparater äro anbragta med omsorg och lokalfärgen saknas icke, minst i de beryktade signaltrumpetarne, hvilka dock kunde blåsa renare och en del af dem våra litet svörre; ty el par äro nog mycket mikroskopiska — månne icke detta är en bidragande orsak till bristen på renhet i blåsningen? Ett afgjordt fel af pr pellmästaren — som för öfrigt har ww