Aftonbladet – 24 december 1874, sida 2

andra upplagan, 1874. Så t ex. sjunger hr Lundqvist: gif seger åt min arm! i gt, f. textens: gif mig soger här!s (s ?,7); hr Arnoldsson: jag ser den hulda, hon står der! i st, f, textens: ett ord Wed henne tala blott! (s. 13); likaledes: orn hvarifrån jag är i st. f. textens: om at hyad art jag är, 0.8. Vv. Dylika ändringar kunna vi som sagdt icke beakta tills vidare, de gälla utförandet, icke hr Hedbergr, tryckta öfversättning. Hvad som i Wenna först väcker uppmärksamhet, ä ett visst slarf i Mjergifningen af blamk-versen — hvilken i allmän het motsvaras af recitativ i musiken. Först beträffande en oriktig accentuering, som stundom kunde komma en att misstänka, det hr Hedberg öfversatt libretton utan kännedom om det musikaliska partituret, så vida icke andra ställen bestämdt motsade on sådan misstanke. Då Wagner accertuerarz aDoch mir, des Reiches Haupt, musst es geriemen, så måste Hedbergs motsvarande rad komma att låta på följande kuriösa sätt: Dock mig, mig, låndets kung, det måste häöfvas?, och straxt derefter:solch wilder Schmach ein Ende vu ersinven på detta sätt: Så bitter skam från Tysklands jord utplåna. Någet kängre fram öfversättes.a Zu End ist aun die Frist Med Blut är nu fridens tida, ov 8. v. på många ställen. Man må icke finna dylikt oväsentligt och invända att det kan jämnas ut genom små. ändringar i noternas inbördes tidsvärden, ty ta blir ett våld på partituret, som kunde gå an i en italiensk opera, der sångaren at häfd har rättighet att modifiera recitativen efter behag, men duger icke med W agner, som fäster så noga vigt vid den föreskrifna deklamationen af hvarje not och hvarje stafs velse, En annan följd af detta hans utars betande af deklamationen ända I minsta dev