Aftonbladet – 24 december 1874, sida 2

LOHENGRIN på kungliga teatern. Im. Vi kunna icke erinra oss att någonsin ha sett en operatext-öfversättning närmare granskad. Nu för tiden, då kritiken börjar kasta sig öfver alla, äfven de mest undanstuckna alster af literaturen, bör icke häller denna gren af den samma få undslippa oanmärkt. Visserligen ha de flesta operatexter i alla tider varit så usla (vi undantaga alltid sådana af en da Ponte, Bonilly, Scribe, m. fl.), att det snart sagdt är aldeles likgiltigt huru de öfversättag, Annorlunda är förhållandet med Wagner, som just berömmer sig af att vara skald och musiker i en person, och som håller så mycket på dessa bägge faktorers lika berättigande i pperan. Lohengrins libretta måste altså strängare nagelfaras; men då vi göra detta, sker det alltid med det erkännandet, att den samma kommit i händerna på en öfversättare, som sjelf är skald och således icke underlåtit att i sin öfverflyttning bevara det poetiska doftet i de mera lyriska partierna — i detta afseende anse vi kärleksscenen i ;redje akten såsom öfversättningens glanspunkt. Våra anmärkningar äro derför af mera formell och teknisk natgr. och röra textens förhållande till musiken. Till en början eriuvås, att om äfven ett och -nat af det vi komma att klandra a sjelfva utförandet på är ändradt 1 Cke derpå ove scenen, så kunna vi ng ot -u något afseende i vår granska hr Hedbergs text, utan vi måste; hålla oss till denna sådan den offentligen föreligger i tryck från A, Bonniers förlag,