Aftonbladet – 24 december 1874, sida 2

EE trakten, och som äfven visat sig på Senkovs egor, Jag kom att tänka på min björn vid ravinen och blygdes spått. En dag, då jag åter for till Benkovs för att göra bosiik, ser jag bönderne springa tvärs öfver vägen och la bort mot betesmarken, Jag manar på min häst och hör ropas: Björnen! Det är björnen! Jag spränger af i sporrstreck, kastar mig af hästen, ser en Massa folk, som omgifver pang, hyilken sitter på marken och håller Kol i sina armar, finder det hon gråter. Björnen är der och hålier på aj föra bort ett lam. Ingen — vare sig herdar eller hundar — rör sig ur fläcken; de bara tjuta. Pana ger till ett högt skrik; Kol blir arg, hoppar med sitt halta ben öfver gärdesgården och kastar sig öfver röfvaren. ans tänder äre slöa och trubbiga, men han hugger dock tag i strupen på sin motståndare; herdarne skynda till med bössan, björnen tager till Ae och lammet är räddadt; den stackars 1 släpar tig frem några steg och stupar som en hjelte. Nicolaia kastar sig öfver honom, slår sina armar omkring honom och öfvergjuter honom med sina tårar; han ka star en sista blick på henne, suckar — och det är slut. Jag kände mig till mods, som hade jag begått ett mord. — TLemna honom, pana Nieolaia, sade jag. — Hon fäste på mig sina ögon, som stodo fulla af tårar. — Ni är hård, svarar hon mig. -— Jag hård! Jag lemnar min häst åt herdarne, får tag i en lång kvif och bryner den; jag ber att få låna den gamla bössan, kratsap mr den och laddar om den; slutligen stöppar jag i fickan en handfull krut och blyskrot, hvarefter jag beger mig åstad mot berget. Jag visste, att han skulle fram öfver ravinen ,,. Björnen?