Aftonbladet – 24 december 1874, sida 2

BEAR AKTRRRARRRNAANNRES liten och tumlade om på den af solen upp: värmda sanden, kom Kol, som då också var ung, och slickade hennes ansigte, och barnet stack sina fingrar mellan hans hvassa tänder och skrattade — hunden skrattade också. De växte upp till sammans: Kol vardt stark som en björn. Nicolaia blef på efterkälken, men de upphörde icke att hålla af hvarandra, När han sedan skulle vakta fåren — han var icke ursprungligen ämnad till det värfvet, men han hade ett så godt gry, att han alltid måste ha någon att skydda. På tio mils omkrets fans icke maken till djur. Då han någon gång bet ihjäl en hund, var det för att försvara en annan. Vargarne skydde honom, och björnen blef vackert hemma, när mäster Kol vallade hjorden. Han hade sålunda fått i sitt hufvud, att ban skulle skydda fåren; det var just hans sak att försvara dessa stackars rädda djur. Han uppehöll sig derför mest på betesmarken och infann sig sällan på herregården. När han återkom från sina besök hos Nicolaia, skockade sig lammen omkring honom, och han småskälde åt höger och venster likasom för att säga: Det är bra, det är bra, jag vet... Nicolaia å sin sida besökte honom, men om barnet glömde att komma, blef hunden surmulen, och i stället för att besöka herrgården gjorde han en afstickare till skogen, der han störde vargen och hans familj i deras Ingn. Det var i sanning ett ståtligt djur. Då Nicolaia kom till honom, dref han fram till henne sina små lam; hon satte sig upp på hans rygg och han bar henne stolt. omkring. Då jag lärde känna honom, var han redan gammal, hade dåliga tänder och haltade på ena benet; han sof ofta, och mer än ett lam gick förloradt. Det talades då mycket om en vidunderligt stor björn, som man sett i