Aftonbladet – 23 december 1874, sida 3

karakterisera genom ständigt samma motiv; utan genom att tillskapa så att säga för hvarje af sina personer en enkom melodisk och harmonisk atmosfer, hvarur de andas, ett särskildt urämne, hvarar hvar och en småningom bildas till en individ med bestämda anlag, men dock med olika modifieradt utseende vid olika tillfällen, så att ingen af dem sjunger om det samma, som han sjungit förut, men dock så, att man tycker att han på grund af sin karakter och ställning icke kan sjunga annorlunda, än han gör Men visserligen fordras till detta icke blott musikalisk skaparkraft, utan ock en mångsidighet och objektivitet, som Wagner lika litet som någon ultra-romantiker besitter. Vi se således, att liksom karakteristiken var den svaga punkten hos textförfattaren Wagner, så är den äfven kompositören Wagners Achilles-häl. Låtom oss icke vara orättsa: Telramund framträder icke på samma tt som Ortrud, kungen sjunger icke så som härroparen; och om Lohengrin och Elsa ha flere toner gemensamma, så kommer det att dessa båda i sjelfva verket ha ingspunkter i en gemensam, öfversinlig, för mängden oåtkomlig drömverld. Men påtagligheten, den utpräglade individualiteten, den falla, lifskraftiga modelleringen saknas hos dem alla. För att i någon mån afhjelpa denna svaghet och dimmighet i Konturteckningen tager Wagner sin tillflykt till ett annat medel, i grunden lika så symboliskt som det nyss omtalade ledmotivet. Detta medel är visserligen icke nytt, det användes redan vid operans första uppkomst, i början af 1600-talet. Man må väl säga, att ingenting är nytt under solen; den, som tror sig åstadkomma något oerhördt, griper ofta blott sina verktyg ur det förflutnas förrådskammare, I mer än ett fall kän det tillämpas