Aftonbladet – 23 december 1874, sida 3

sedan ofta beledsagar Ortruds utlåtelser, är ganska betecknande, Dock vidröra vi här ett område, der ledmotiyet lätt kan missbrus, nämligen vid den personliga karakteritiken. Det får då lätteligen — hvad en författare anmärkt -— samma skyltartade ntseende, som de pappersremsor, den tidigare medeltidens målare ritade ut från munnen på sina figurer, och hvarest det stod att läsa hvilka de voro och hyad de hade till uppg Men denna fara ligger nära till hands den, som gjort till sin uppgift att fö den musikaliskt afrundade, melodiska periodiken från sina operasångares läppar: det fins då intet annat medel att ge de uppträdande personerna en musikaliskt konkret, för åskådaren fattlig och i minnet qvardröjande gestalt, ty den recitativiska sången är alldeles för allmän och urartar för lätt till ett stereotypt schema, efter hvilket vissa känslor alltid uttryckas på ett visst likformigt sätt och, hvad värre är, ett endast på reflexion och beräkning grundadt sätt — ty ingen kan väl påstå, att vecitativet i lika grad som en musikaliskt skön melodi är foster af den omedelbara inspirationen, Visserligen kan äfven recitativet göras olika, och det kponyentiotionella och enformiga, som af gammalt funnits i synnerhet i dess slutfall, har Wagner så der tämligen kommit ifrån. Visserligen äro den häftige och framfusige Fredrik Telramunds recitativ något annprlunda fraserade och rytmiserade än de, som skola heteckna Ortruds mera djupa och intensiva lidelser; men detta förringar icke sanningen af det sagda: till en personlig karakteristik, verkligt slående och eindringlich, är och blir recitativet odugligt. Hvarigenom har Mozart blifvit den hittills ej upphunne, musikaliske karaktersskildraren? Icke genom sina recitativ; ej häller genom det ytliga sättet att