Aftonbladet – 23 december 1874, sida 3

Du hulda svan, ete. — en melodisk vändning, som för öfrigt återkommer oupphör hos Wagner, och det ej blott i denna opera den kör, som föregår och åtföljer svanens. och riddarens första annalkande — ett måsterstycke af dramatisk spänning och stegring, som skulle göra ännu mer effekt, om man kunde få något Vf i de kungl. svenska statisterne; bönen före tvekampen med Tel ramuad; dön musikaliskt genomarhetade, trnalen af första akten. Vidare i andra akten: Ortruds anrop till Oden — der Wagner höjer sig till en Glucks eller Händels storhet; Elsas cantilena på altanen; morgonens förkunnande genom de blåsande tornväk tamne, med derpå följande kör — en särdeles frisk och anslående stämningsscen, Slut ligen i tredje akten: i trodyktionen; brö! lopssången; duetten melian Iohengxrin och Elsa — som dock i viss. mån är kalkerad på en xi fjprde, akten af Hugenotterne; samt m af andra tablån, der de brabantska ädlingarne från alla sidor inströgna jämte kungen — ett rörligt och flytande instrumentalstycke, med de 12 så mycket omtalade trampeterna. Som man ser, i alla händelser tillräckligt mycket för att tillförsäkra operan musikalisk dragningskraft. Fråga vi oss nu: betecknar operan Lohengrin verkligen ett framsteg inom sin art? — så måste Vi derpå svara ja, om än detta framsteg måhända är af mer scenisk än egentligen drämatisk natur, ett påstående, som utrymmet här förbjuder oss att bevisa. Om än Wagner står i stor förbindelse till alla sina föregångare, och icke minst till den af honom så mycket häcklade Meyerbeer; om än Mehul, Chernbini, Spontini, Mozart, Weber, Meyerbeer och Berlioz hvar på sitt håll sökt fullfölja den rörelse, till hvilken Gluck gifvit uppslaget, nämliF