Aftonbladet – 23 december 1874, sida 3

instrumentalmusiken fått i och med och alt ifrån Beethoven. Då nu en gång så är, så tjenar det väl till intet att sätta sig upp emot tidens ström — om man än billigtvis kunde önska, att i operor af äldre mästare, som verkligen icke hade för afsigt att gifva orkestern första platsen, den också borde räda tillbaka. Orkestern och dess behandling är äfven Wagners starkaste sida. Han har individualiserat instrumenten och begagnat dem, som vi sett, till en i och för sig rätt intressant symbolik. Han har ock afvunnit dem klangeffekter, som aldrig förr varit hörda, och det är icke förgäfves, som. Wagners beundrare tala om glansen och prakten af hans instrumentation. Wagners harmonisering är ofta ganska djerf.. I den klagan, som försports öfver att hans harmonier så ofta växla och att hans slutfall upplösas åt ett håll, det man allra minst väntat, kunna vi icke instämma. Detta kan försvaras på samma grund som Shakespeares täta scenförändringar: de äro ett uttryck af den dramatiska lifligheten och rörligheten. Den kromatiska utmäjslingen och tillspetsningon har hän dock drifvit till raffinemang. I lidelsefulla satser använder han ofta det redan af Weber missbrukade förminskade septimackordet, och Ambros säger, att man hos honom rent af kunde tala om en enharmonisk stil. I Ingna och ädla eller kraftigt frimodiga känslostämningar åter använder han vanligen treklangens intervaller. Naumänn påpekar såsom ett tråkigt manr hans täta begagnande af dets. k. dubbelslaget. — Men vi förlora oss i mukaliska detaljer och termer. Tåtom oss hällre taga reda på de vackra och njutbara ställena i den i fråga varande operan! Såsom sådana räkna vi: den berömda introduktionen; Lohengrins afsked till svanen: