Aftonbladet – 23 december 1874, sida 3

nerna, om än icke så barnslig och med mera utvecklad symbolik, som Wagner företagit sig. Liksom de grekiske bildhuggarne åt sina gudagestalter, så ger han åt sina personer attribut, på hvilka de äro igenkänliga. Så företrädes alltid härroparen af sina trumpeter, vid hvilkas skräll man ofta isalongen ser fruntimren grina och stoppa för öronen; så beledsagas Telramund ofta i sina anklagelser af skarpt rytmiserade violinfigurer (der i synnerhet en följd af synkoperade trioler, som några gånger återkommer, gör en kraftig verkan), hans stridslystnad åter betecknas ofta med ett dånande motiv för basuner och tuba; så älskar Ortrud att omgifva sig med en svit af hesa basinstrument hvaraf i synnerhet den verkligt demonika basklarinetten synes vara henne helgad: Elsas attribut äro de vekare träinstrumenten, företrädesvis den smärtsamt klagande oboen och den ömt smäktande klarinetten: och Lohengrins andelika uppenbarelse försinligas genom violiner och flöjter i högsta läget. Man kan efter det nu sagda redan ana — i synnerliet då vi tillägga, att äfven ledmotiven oftast ligga i orkestern — att denna, eller orkestern, är Wagners egentliga organ. Det har för icke så länge sedan, i anledning af en enskild tvistefråga inom kungl. teatern, diskuterats om orkesterns och sångens relativa berättigande och företräde i en opera. Vi kunna för vår del icke hjelpa, att vi, principielt taget, hålla med den, som då yttrade, att den åsigt, som ställer orkestern högre än sången, står au niveau med den, som sätter piedestalen framför statyn, ramen framför taflan. Emellertid tenderar onekligen hela den nyare musiken till att ge orkestern företrädet, något som ock är förklarligt på grund af det oerhörda uppsving,