Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

LOHENGRIN på kungliga teatern, I. Vi ha något uppehållit oss vid texten, dess företräden och brister, och trott oss ha rätt att göra så, emedan Wagner vill och måste bedömas lika mycket såsom skald, som såsom musiker. Vi öfvergå nu till den musikaliska färgläggningen af textens konturteckning. Äfven här märker man, att Euryanthe varit förebilden, Redan Weber har försökt att, om ock i mindre utsträckning, använda s. k. scener med blandadt recitativ och arioso; Wagner bringar nu alt i flytning Hos den senare finnes ingen enda aria, med dess häfdvunna omtagningar och ritorneller i stället för aria-förmen begagnar han romansen, sådan denna blifvit utbildad af Schubert och Schumann, så vida han icko inskränker äfven denna till en kort melodisk fras, eller upplöser den i recitativ, eller utsträcker den till en deklamatorisk sång af obestämd längd. En liten romans af stor innerlighet och uttrycksfullhet är den, som Elsa först sjunger. Det är i synnerhet: i recitativet, som Webers föredöme ät märk bart, ehuru Wagner ytterligare tillspetsat och finare profilerat det samma. Men äfven andra enskildheter har den senare mästaren hemtat från den förre, såsom mångeustädes de eldiga och lysande, uppeller nedgåenfle violinfigurerna — en specialitet hos Weber .— samt äfvenså det flitiga anlitandet af nonan och nonackordet, som Weber först har utbild at till maner; slutligen ock det så kalladeledmotivet, Dermed förstås ett motiv eller, om mim