Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

far gaf mig blott en enda silfverslant att roa mig med på marknaden, jag har gifvit ut den förer, likasom en furste skulle gifva en by. Var derför så nådig . . . Jag kunde icke säga mer; tårarna hetoga mig mjfö ret, Ett riktigt våp, icke sept? Men pang Nieolaia tager min sol, trycker den not sitt bröst och betraktar mig ...hennes ögon voro så stora, så stora, de föreföllo mig större än hela verlden, och så djupa sedan: de drogo en till sig likasom bråddjupet. Hon bad mig, bad mig med blicken... jag uppgaf ett rop: — Så dum ja; är, pana Nicolaia! Jag skulle vilja taga ner himlens sol, Guds riktiga sol, och lägga den för era fötter. Skratten, skratten åt mig! I samma ägonblick for en polsk grefves britchka, förspänd med sex hästar och med jegaren på kuskbocken med höjd piska, genom folkmassan. Har man någonsin sett maken! Qvinnorna skrika, en jude tumlar om kull, mina Senkovar taga till flykten, Nicolaia ensam rör sig icke ur fläcken, hon utsträcker blott handen mot hästarna. Jag fattar tag i henne, bär bort henne, hon slår sina armar omkring mig. Man knotar och klagar allmänt; jag skulle ha kunnat hoppa af glädje med min börda. Men britehkan hade försvunnit, jag måste lägga henne på marken. Hvilket ljuft ögonblick! Och en sådan olycksalig polack till ait köra fort Men jag berättar alt det här så omstän ligt; jag skall fatta mig kort... Nej, nej, fortsätt som hittills. Viryssar tycka om att berätta och att höra berättas. — Jag sträckte ut mig på bänken. Han knackade ur sin pipa och stoppade den å nyo.