Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

hängde icke längre ner åt ryggen, de voro uppsatta och bildade en gyllene krans på hennes hufvud; hennes gång var beundransvärdt lätt, något gungande, och satte henneg klädning i en böljning, som kunde förtrolla en. Marknaden var spm vanligt; bönderne traskade omkring i sina tunga stöflar, judarne rusade fram midt igenom folkmassan och detta under ett bedöfvande larm af skri, verop och skratt; gatpojkarne hade köpt sig hvisselpipor och de blåste i dem. Likväl såg hon mig genast. Jag tager mitt mod i lufven, ser mig omkring och säger u skall bjuda henne på den der sole ag ber om förlåtelse, det var en pepparkakssol, utmärkt grant förgyld; den hade fäst min uppmärksamhet på långt håll, den riktigt blängde på en, alldeles som vår kyrkoherde, då han skall begrafva någon för ingenting. Godt! Jag var djerf som sjelfva fan och går bort till ståndet, der jag tar fram en silfverslant — alt hvad jag hade på mig — och köper solen. Sedan springer jag fatt fröken med några dugtiga skutt och rycker henne i klädningen, det var opassande. men man beter sig så, är man är riktigt kär — jag kommer således att stanna och ölverlemnar min sol åt henne. Hvad tror ni väl att hon gjorde? Hon sade: tack! Tack! Hon skrattade mig midt upp iansigtet; hennes far brast också ut i skratt, hennes systrar, hennes kusiner, hela familjen .Senkov pgapskrattade. Jag tyckte mig ännu vara vid ravinen till sammans med björnen; jag skulle ha velat springa min väg, men jag blygdes, och Senkovarne skrattade fortfarande. De voro rika; vi voro nätt och jämnt bergade. Slutligen stoppade jag händerna i fickan och sade; — Pana Nicolaia, ni gör orätt att så der skratta åt mig, Min