Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

Tvärtom! Jag ber er att... ,, Godt! Jag blef kär. Min aflidne far hade fått i sitt hufvud, att min syster och jag skulle lära att dansa. Man skickade efter en liten fransman med hans fiol; sedan kommo godsegarne i trakten med sina söner och döttrar. Det ett muntert och, ogeneradt sällskap; alla kände hvarandra, man skrattade, endast jag darrade. Min lille fransman gör intetdera; han ordnar paren, tar mig i armen och fångar på samma gång dottern till vår granne, ett barn; hon snafvade ännu i sin långa klädning, och det blonda håret hängde i långa flätor nedåt yggen. Vi stodo nu uppstälda; hon höll nig i handen, ty jag var död, Vi dansade också. Jag såg icke på henne; våra händer glödde i hvarandra. Slutligen hörde jag signalen; hvarje kavaljer ställer sig midt emot sin dansös, sätter till sammans klackarne och låter hufvudet sjunka ned mot bröstet, som hade det blifvit afhugget, böjer armarne utåt, fattar henne vid fingerspet sarne och kysser henne på handen. Alt mit blod strömmade till hjertat. Hon neg fö mig, och då jag såg upp, var hon mycket röd och höll sina ögon fästa på mig. Ack, hvilka ögon! Han tillslöt sina och lutade sig tillbaka. Bravo, mina herrar! Det var slut. Jag dansade icke met med henng. Hon var dotter till en godsegareigrannskapet. Vacker? Jag fann mig snarare tilltalad af hennes distingerade sått! — ni gång i veckan hade vi danslektion. Jag talade icke ens till henne; men då hon dansade kosacka, med händerna täckt stödda mot höften, slukade jag henne med mina blickar, och om hon då såg på mig, började jag hvissla och svängde mig om på klacken, De