Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

Jag häpnade. Min käre vän, svarade jag; niser denne jude och hans hustru; äro de icke så usla som möjligt? Men tror ni väl, att de, hvar och en å sin sida, skulle släpa som lastdjur om de icke hade barn ? Han skakade på hufvudet och upplyfte sina båda utsträckta händer, likasom för att välsigna mig. Det är gom jag säger, broder, barnen 0 orsaken, de och ingenting annat. Hör min historia, ey Sådan ni här ser mig, har jag varit en ofantlig oskuld — hur skall jag uttrycka mig? — ett riktigt våp. Jag var rädd för fruntimmer, Till häst var jag en karl. Jag tog min bössa och flackade omkring, alltid öfver stock och sten; då jag stötte på en björn, lät jag honom nalkäs och ropade: Hopp, broder! Han reste sig på bakbenen. jag kände hans andedrägt och jag sände en kula i den hvita fläcken midt i bringan: men när jag fick syn på en gvinna, makade jag mig undan; om hon sade något till mig, rjade jag rodnaech stamma ... ett riktigt våp var jag, herre. Jag trodde att hela skilnaden mellan en qvinna och oss var, att hon hade långt hår ochlånga kläder. vet. bur det är hos oss; icke ens tjenstefolk talar om dylika saker, man växer upp. man har nästan skägg på bakan, utan att man yet hvarför hjertat klappar hårdare, då man befinner sig midt emot en qvinna! Ett riktigt våp, säger jag er. Och sedan, då jag fick kunskap, tyckte jag att en ny verld uppgick för mig, Plötsligen blef jag kär, jag vet icke hur , . . Men jag trötta uterfa