Aftonbladet – 22 december 1874, sida 2

med sig om en... det är åtminstone fallet med mig, Sant är — jag vill icke gifva mig ut för bättre än jag är — att skrytsamhet icke är främmande för mig; jag tror att jag skulle bli förtviflad, om man icke kände till mina framgångar. Kanske har jag varit löjlig i qväll — Jag ville afv. bryta honom. -— Bry er icke om det, fortsatte han, det tjenar till ingenting; jag vet, hvad jag säger, och ni känner icke min historia: alla menniskor här känna den, men ni är okunnig om den. Man blir fåfäng; löjligt fåfäng, då man har tur hos qvinnor; man vill bli beundrad och kastar sina penningar åt tiggare på landsvägen och sitt förtroende åt främlingar på värdshusen. Men nu är det bäst, att jag berättar er alt sammans; var så nådig och hör mig, Det finnes pågot hos er, som ingifver mig förtroende. Jag tackade honom. Nå väl! Hvad skulle man för öfrigt taga sig till här? De ha icke så mycket. som en kortlek. Kanske gör jag orätt... Ah bah! Mochka! en butelj tokajer till! Hör mig nu!s Han stödde hufvudet mot sina båda händer och försjönk i tankar. Tystnad rådde i salen; utanför ljöd landtvaktens dystra sång, än kommande från fjärran som en veklagan vid grafven, än ljudande helt nära intill oss och lågt, som hade främlingen utandats sin själ i vemodsfullt glädtiga vibrationer. Ni är således gift? sporde jag! honom slutligen. Jar Och lycklig ? Han började skratta. Hans skratt var gladt och öppet som ett barns, jag vet ej hvarför jag ryste till, (Forts.)