Aftonbladet – 22 december 1874, sida 2

på det, satte sedan buteljen mellan sina magra knän och drog långsamt korken ar bnteljen, under förfärliga grimaser. Sedan blåste han ännu en gång i buteljen, för att lugna sitt samvete, och slog derefter den gyllene tokajern i ett par de renaste glas, som kunna fördragas i Israel. Främlingen höjde sitt: Er skåll! Han menade ärligt, ty han tömde glaset i ett drag. Han var ingen drinkare, ty han hade icke smakat på vinet och icke häller smackat med tungan, innan han drack. Juden såg på honom och sade skygt: Det är verkligen en ära för oss, att herr välgöraren besöker oss, och sådan präktig helsa! Alltid i tygen! För att gifva eftertryck åt sistnämnda anmärkning, tog han på sig en lejonmin och stampade i takt med fötterna. — Och hur mår fru välgörerskan och de kära barnen ? Bra, mycket bra.x Min bejär hälde i åt sig ännu ett glas och tömde det, men höll derunder ögonen nedslagna, likasom skämdes han; juden var redan sin väg, då han kastade en förlägen blick på mig; jag såg att han var alldeles röd. Han teg en stund, under hvilken han blossade på och slog i åt mig; slutligen sade han helt lågmäldt: Jag måste förefalla er mycket löjlig. Ni säger för er sjelf: Den gamle token har hustru och barn hemma, och sitter han icke ändå här och vill undfägna mig med sina kärleksäfventyr? Jag bönfaller er, säg ingenting, jag vet alt sammans; men för det första, ser ni, är det trefligt att prata med en främling, och sedan — jag ber om ursäkt — är det så kuriöst: man stöter på hvarandra och kommer kanske aldrig att träffas igen, men ändå är man icke likgiltig för den mening den andre kommer att taga