Aftonbladet – 22 december 1874, sida 2

ligt vände sig om. Han varseblef mig, reste sig upp, tog af sin fårskinnsmössa och bad mycket häftigt om ursäkt. Jag besvarade hans helsning. Den ryska välvilligheten har till den grad införlifvat sig med språket och sederna, att detnästan öfversti ger den individnella förmågan att stegra den hjertvinande ömheten af de vanliga höflighetsuttrycken. Icke dess mindre helsade vi hvarandra med ännu mer artighet. bruket fordrar. Då vi slutat med att förklara oss för hvarandras ödmjukaste tjenare och tillkännagifya att vi föllo till hvarandras fötter ), satte sig den farlige karlen midt emot mig och bad, att jag afebarmhertighet skulle tilllåta honom att stoppa sin turkiska pipa. Böndorna rökte redan, diakn rökte och sjelfva kakelugnen deltog i nöjet; kunde jag väl beröfva honom hans pipa? De bönderna! sade han muntert; säg sjelf — skulle ni på hundra stegs afstånd kunna taga mig för en polack ??). Nej, visst icke. Ja, ser ni det, broder, utropade han med innerlig tacksamhet; men försök att få de der att taga reson! Han upptog ur byxfickan ett stycke flinta, lade fnöske derpå och började slå eld med en fällknif. Men juden säger, att ni är en farlig karl. Jasål . . . Han såg ner på bordet och log i mjugg. Vännen Mochku menade: för qvinnorna. Märkte ni, att han skickade ut sin hustru? Hon fattar så lätt eld ... 4) Padam do of jag faller till era fötter — polsk och lillrysk helsning. ) Polackarne säga: Jak dlugo sviat sviatem, Polak ni byl i nie beazie Rusniovi bratem (så länge verlden var verld, har polacken aldri; varit och skall aldrig blifva ryssens broder) och lill ryssarne säga å sin sida: Tcho Lakh, to vrakh (en polack det är en fiender