Aftonbladet – 21 december 1874, sida 7

sakta sjunkit i några minuter, men så dök det lötsligt med stäfven förut — det var en förfärig syn. Kaptenen stod ännu på sin post, han såg lugn och fast besluten ut, och jag tyckte att han vinkade ett fa till oss, då Tartyget sjönk. Det hördes ett rysligt skri från folket om bord, ett sådant skri, som jag ber till Gud att jag aldrig mer måste få höra. Vi räddade två gossar I och en karl, men kunde ej taga upp flere. Den andra båten kantrade, genast den kom i sjön, och I de, som voro i den, drunknade. Då vilsågo efter huru vi hade det i vår egen båt, funno vi att vi I voro femton i båten och att vi icke hade någonting att äta med undantag af en holländsk ost på omkring 12 marker, några biscuits och en half butelj bränvin. En af fartygets besättning valdes till båtens förare, och honom ha vi att tacka för våra lif, ty genom sin skickliga styrning räddade han oss från döden. Vi visste icke hvaråt vår kurs stod, utan drefvo omkring bland de ofantliga vågorna — det var en förfärlig natt. Jag låg hela tiden på mina knän och öste vatten ur båten och jag önskade hjertligen x måtte drunkna, ty så förfärliga voro mina idanden Några af de andra ledo än värre af feber och törst än jag och jag hörde dem ropa: Min Gud, hvad ville jag ej gifva för en klunk vatten ! Sjövatten fans nog, men det drucko de blott, när förtviflan dref dem dertill, och de blefvo rent f. Hela natten blefvo vi på detta sätt id allena vet huruledes vi blefvo frä go en stor ångbåt framför oss och vi ropade åt den af alla våra krafter; men han kunde icke höra oss, utan fortsatte sin resa. Vi hade inga lanternor, men ångaren hade sådana och deraf kom det sig, att vi kunde se dem, men han icke oss. Vi måste då klara oss så godt vi kunde till morgonen, och då kom, Gud vare lof, hjelpen. Kort före kl. 8 sågo vi ett fartyg rätt för ut, och vi skreko åt det, som om vi varit tokiga. Vi satte upp en åra med en näsduk på, och till sist fick man på fartyget sigte på oss. Det var väl för oss att man det fick, ty de flesta af oss lågo redlösa på bottnen af båten. Fartyget var Gare Loch, fullt afemigranter och fördt af kapten Greenwood. Han tog oss om bord och gaf oss först litet vatten, derpå fingo vi litet bränvin och vavten, så brän s