Aftonbladet – 21 december 1874, sida 7

ner vissticke kunnatåstadkomma någon Maria Stuart, någon Jungfru af Orl6ans. Schiller går också friför den klippa, på hvilken en hy perromantisk öfversvinnelighetså ofta strandar, nämligen att slå öfver i sin motsats, den råa sinligheten. Det är icke så alldeles utan, att Elsa har en, om ock lindrigare anstrykning af den starkt sinliga färgläggning, som går till osmaklighet hos Isolde, till löjlighet hos Eva i die Meistersinger, Då vi sagt, att Schiller är mindri lycklig i sin qvinliga karakteristik, så fi vi dessutom undäntaga de demoniska figurerna (grefvinnan Julia, prinsessan v. Eboli), hvari han lyckas bättre, måhända derför att dylika i allmänhet äro mera dramatiska. Af samma skäl är det väl, som Ortrud af Wågner blifvit intressantare och kraftigare tecknad än Elsa. Spectator.