Aftonbladet – 21 december 1874, sida 6

af hans individuella ståndpunkt vid det tillfälle de skrefvos, ett uttryck af hans sträfvanden och ofta gäckade förhoppningar. Förgäfves hade han försökt att få sin Tannhäuser uppförd i Berlin. Intendenten för teatern derstädes tillbakavisade den samma såsom alt för episk, och på kompositörens begäran att få tillegna konungen sitt verk erhöll han det besked, att konungen blott mottog verk, dem han hk nde, att operan i hufvndstaden vore outförbar, men att ju något ur den samma kunde arrangeras för militärmusik för att möjligen spelas på vaktparaden (!). Djupare — säger Wagner kunde jag väl icke bli förödmjukad, ej hälIer mera bestämdt bringas till inseende af min ställning! Från detta ögonblick upphörde hela vår moderna konstnärliga offentlighet principielt att för mig existera. — Det tragiska i den sanne konstnärns ställning till samtiden liknar den situation, som i stoffet till Lohengrin af mig erhöll sin konstnärliga gestalt. Den nödvändigaste och naturligaste önskan hos denne konstnär är att utan tvekan blifva genom känslan upptagen och förstådd; och den genom det moderna konstlifvet hetingade omöjligheten att anträffa denna känsla i dess okonstlade och tvifvellösa bestämdhet, tvånget att nästan uteslutande. nödgas meddela sig med det kritiska förståndet i stället för med känslan: detta är just det tragiska i hans ställning, hvilket jag såsom konstnär måste erfara, och hvilket under min vidare utveckling måste komma till mitt medvetande i den grad, att jag ändtligen utbröt i öppet uppror emot denna förtryckande ställning. Som man ser, ha vi här en subjektiv förklaring af Lohengrins personlighet; låtom 0ss nu höra en mera objektiv, uppgjord af en af Wagners ifrigaste beundrare och parti