Aftonbladet – 21 december 1874, sida 6

nung Ludvig betyga sin oskuld, hvarefter hon i ett utbrott af sorg och förtviflan nedfaller såsom död. Adolar får kännedom om alt detta och rasar mot sig sjelf och mot sina fiender Lysiart och Eglantine, hvilka trolofvat sig med hvarandra och komma för att i kraft af det vunna vadet taga Adolars egendom i besittning. Lysiart, upplyst om Eglantines hala dubbelhet, nedstöter henne med egen hand och föres derefter sjelf ut för att dömas. Slutligen befinnes det, att Euryanthe icke är död, hvarpå alt slutas i fröjd och glädje, sedan äfven den döda gystern funnit frid, då hennes orakelspråk nu gått i fullbordan. För att uppvisa likheterna mellan denna text och Lohengrins begagna vi en tysk författares ord (Emil Nau mann, Deutsche Tondichter. Berlin 1871) sAdolar och Lohengrin, de båda på ett ro: mantiskt öfversvinneligt sätt uppå sina älskarinnor sig förlitande hjeltetenerernaEuryanthe och Elsa, båda claitrvoyanta och genom sitt somnamb ula tillsånd stående i rapport med en öfverjordisk verld; Eglantine och Ortrud, båda det förkroppsligade hatet och upptända af begär att förderfva den bredvid dem stående ljusengeln; Lysiärt och Telramund, båda blott verktyg, hvaraf dessa demoniska qvinnor betjena sig för att tillintetgöra rivalen (vare sig för en mans, Vare sig för en trons skull); de båda i de älskandes öden och olyckor varmt deltagande konungarne; den på båda hållen af riddare och adelsdamer bestående kören, och denna atmosfer af ridderligt galanterii turneringarnas och tvekampenstid; det i båda operorna i verkställighet satta guda-domslutet — med ett ord, personer och situationer likna hvarandra nästan ända till förväxling. Hufvudskilnaden ligger deri, att Wagner valde till underlag för sitt stoff och sina toner ett