Aftonbladet – 21 december 1874, sida 6

gängare, Ludvig3Nohl (i Gluck und Wagner: Minchen 1870). Han säger: Denne i egoistisk tillit till sig sjelf och sin egen härlighet inskränkte, från den verkligt lefvande menskligheten kallt tillbakadragne ande längtar dock efter ett sant menniskoblifvande. Men han förmår icke finna det samma, emedan han icke mäktar afkläda sig sin öfverjordiska höghet, icke hängifva sig på naturliga menniskors sätt. Sålunda förblir han oförlöst, liksom den evige juden, och vandrar i evighet fram i sin ensliga gudaprakt och finner ingen fröjd, ingen frid. Ty den sanna njutningen är ens eget hängifvande åt ett annat, återfinnandet af sig sjelf i objektet. Den är, denna Lohengrinmyt, ett högt manande varningsrop till den moderna mensklighetens ensidigt spiritualistiska, från den verkliga tillvaron förnämt sig afstängande lifsuppfattning.... — Enligt denna åsigt skulle således Lohengrin vara en tragisk person. Vi kunna dock icke finna, att han i operan gör intrycket af att vara behäftad med någon tragisk skuld. Hans åliggande synes fast mer blott vara att såsom ett utsändt gudomligt redskap pröfva Elsas ståndaktighet och, då han icke finner den hålla profvet, straffa henne, Han är visserligen berörd af menskliga begär, såsom kärlek och saknad, men de kunna dock för hans apostoliska själ icke ha större betydelse än den heliga tempeltjenst, åt hvilken han egnat sitt lif. I enlighet med denna vår uppfattning anse vi ock, att Lohengrin fått en särdeles lycklig framställare i hr Arnoldsson, hvars brist på minspel gör honom mycket passande till en dylik, orörlig gudastaty. Vi ha sett, hur Wagneristerne vilja ha Lohengrins figur uppfattad, och kanske känner sig en och annan böjd att gå in på